Etapp ett

Jaha, nu var etapp ett avklarad, om nu avklarad är rätt ord. Det ger åtminstone mig associationer till något av en prövning som man ska gå igenom. Nu är det ju faktiskt inte så jag ser på min första tid i Rwanda, utan snarare som en upplevelse som jag fått förmånen att ha. Hur som helst kan man nog definiera de första månaderna som etapp ett eftersom jag nu är hemma på svensk mark igen för jul- och nyårsfirande.

Jag har funderat lite på hur jag skulle vilja karakterisera den första tiden, och finns det ett ord som jag tycker passar bra så är det kontraster. Den mest uppenbara i närtid är givetvis skillnaden mellan att komma till ett gråvintrigt Stockholm från ett varmt och soligt Kigali. Men kontrasterna gäller också livet i Kigali: kontrasten mellan det liv jag lever och det som merparten av rwandierna lever, kontrasten mellan mitt kontorsrum och skjulet som en familj bor i på baksidan av vårt kontorshus, kontrasten mellan Kigali och landsbygden, kontrasten mellan Kigali och andra afrikanska huvudstäder jag varit i, kontrasten mellan det relativt lugna och fridfulla vardagslivet och det väldigt dynamiska yrkeslivet, kontrasten mellan ordningen i Rwanda och kaoset i Kongo osv. Kanske blir kontrasterna mindre påtagliga när jag vant mig än mer vid livet i Rwanda, men tills vidare får alltså det ordet karakterisera min sammanfattning av etapp ett.

God jul!

Det möjligas gräns

Hur får man ett land att fungera efter ett folkmord? Egentligen är det ju en fråga som inte ska behöva ställas, och än mindre besvaras. De flesta känner nog i grova drag till vad som försiggick här i Rwanda för drygt fjorton år sedan – att från april till juli 1994 slogs uppskattningsvis ca. 800 000 människor ihjäl av sina landsmän, grannar, arbetskollegor och vänner. Aldrig tidigare, och förhoppningsvis aldrig mer, har så många människor utrotats på så kort tid. Det skedde inte med några högteknologiska metoder, utan på enklast tänkbara och brutala sätt. När kulor kunde sparas gjordes det. Det sätt som dödandet gick till på innebär inte bara att man har rekord i antalet offer på kortast tid, utan också att antalet förövare är oerhört stort. Uppåt 100 000 människor har uppskattats ha deltagit på ett eller annat sätt. På många sätt har folkmordet i Rwanda flyttat fram det möjligas gräns ytterligare några steg.

Orsakerna till att det skedde, och vad som kan göras för att undvika liknande händelser är givetvis bland de viktigaste frågor vi som mänsklighet har att ta itu med. Men kanske lika intressant är frågan om hur man får ett land som drabbats av något så otänkbart att fungera igen. Hur kan man hitta ett sätt att gå vidare med så många drabbade och så många som på ett eller annat sätt är delaktiga i förbrytelserna? Hur får man ett land att funka när offer och förövare måste samexistera? Trots de brister som otvetydigt finns här har ändå Rwanda lyckats med det otänkbara: att skapa liv ur förintelse, att skapa utveckling ur förstörelse. Efter de första två månaderna här förstår jag fortfarande inte hur det går till. Jag har så smått börjat förstå en liten del av hur det rwandiska samhället fungerar. Det är helt klart ett samhälle med en tydligt auktoritär tradition. Denna tradition, som har gamla rötter, har format såväl historia som det Rwanda jag ser omkring mig idag. Den auktoritära traditionen i det rwandiska samhället bidrog tveklöst till att folkmordet utvecklades på det sätt det gjorde. Jag tänker inte ge mig på att beskriva detta här eftersom det redan är gjort på ett utmärkt sätt av andra. Här vill jag särskilt lyfta fram Philip Gourevitch’s lysande bok ”We wish to inform you that tomorrow we will all be killed with our families”. Av de böcker jag än så länge läst om folkmordet är det den överlägset bästa (nästan obligatorisk läsning för de som eventuellt när planer på ett besök).

Men som sagt, även om jag kanske lärt mig lite om vad som format landet blir jag inte så mycket klokare på frågan om hur man får ett land att fungera efter ett folkmord. Visst spelar den formella rättsskipnings- och försoningsprocessen med de traditionella Gacaca-domstolarna en roll, men för att ett samhälle ska fungera inbillar jag mig att det dessutom krävs ett grundläggande mått av förtroende och tillit mellan människor. Hur skapas det i en kontext som denna? Hur bygger man upp tillit mellan människor som haft de erfarenheterna rwandierna har? Eller kan något annat ersätta detta sociala kitt? Kan man bygga utveckling och försoning utifrån att det är ovanifrån kommenderat, eller är det kanske nödvändigheten och att det inte finns något alternativ som skapat det Rwanda jag möter idag? Frågorna är många och än så länge lyser svaren alltför mycket med sin frånvaro. Hur ett samhälle kan komma vidare och hitta en grund att bygga på, samt vad den grunden består i, är enligt min mening väldigt angelägna frågor. Jag hoppas få lite mer insikt varefter tiden lider, även om uppsynen på vänner och kollegor när vi diskuterar vad vi förstår av Rwanda kanske tyder på att det inte är några enkla frågor. Hur som helst hoppas jag kunna återkomma till ämnet framöver, och då också med hypoteser, inte bara frågor.

Inte det riktiga Afrika?

Ibland får jag en känsla av att Rwanda inte är ”det riktiga Afrika”. På flera sätt är det ju en j-vligt märklig och de facto felaktig känsla. Landet ligger ju tvivelsutan mitt i Afrika, det är förhållandevis varmt (utan att vara hett) och de har ju många av de kännetecken som vi förknippar med Afrika. Här finns en fattigdom och ett armod som är förtvivlat stort, här finns lerhyddor, barfotabarn och vilda gorillor. Mörkret sänker sig snabbt så fort solen går ner, och på morgonen väcks man av ljud från allsköns vilda fåglar. Allt detta är nog sådant vi lite till mans förknippar med denna kontinent. Men sen finns det sådant som åtminstone jag inte hade väntat mig. Kanske beror det på mina förutfattade meningar, eller så är det helt enkelt så att Rwanda på flera sätt är annorlunda och på gott och ont skiljer sig från omgivande länder.

Aspekter jag tänker på är tex. att rwandier i gemen är tämligen reserverade och försiktiga till en början. Kanske är de lite som vi svenskar, även om orsakerna till beteendet säkert skiljer sig åt. Eftersom jag spenderar merparten av min tid i Kigali slås jag också av hur välordnad stan är. Här lever folk inte sina liv på gatorna, trottoarerna används för att gå på, inte för att sälja allsköns varor. Varje morgon städas stans gator metodiskt av kommunalarbetare i reflexvästar, och i stor utsträckning respekteras faktiskt trafikljusen. Ytterligare en aspekt som förvånar är att den rwandiska staten har en så stark roll i hela landet. Även om dess kapacitet är begränsad som en följd av landets fattigdom har staten ett mycket större inflytande än jag kunnat föreställa mig.

Föga förvånande blir väl kanske slutsatsen att Rwanda, precis som alla andra länder, har vissa drag som stämmer in i vår bild av hur det ska vara, och andra drag som överraskar. Mer sånt.

Charles Umubano

Den bättre delen av helgen tillbringades i Volcanoes National Park, eller Virungaparken som den också kallas. Där fick vi stifta bekantskap, om än tämligen ytlig, med en väldigt imposant herre vid namn Charles Umubano. En tvättäkta silverrygg. Att gå på Gorillatrekking i Virungaparken är helt klart en unik och väldigt imponerande upplevelse. Trots att de förstår att ta ordentligt med betalt för tillståndet och guidningen känns det såhär i efterhand som att det var värt varenda krona. Att under en timmas tid få komma så nära så imponerande och samtidigt värdiga varelser som bergsgorillorna i deras egen miljö är en upplevelse som man inte glömmer i första taget. Inte att missa när man besöker detta land!

Charles himself

Lagom nära?

Ljugarbänken?

Nu skulle det smaka bra med lite bambu

Kigali weekend

Vad gör man på helgen i Kigali undrar ni säkert (eller kanske inte, men jag tänkte beräta ändå). Restaurangutbudet i stan är långt ifrån enastående, men det finns ändå tillräckligt många trevliga ställen för att man ska kunna klara sig bra. I fredags blev det middag på Indian Khazana, en av stans bättre indier. Ett tydligt tecken på att det inte finns alltför många ställen att gå till är att du med största säkerhet springer på bekanta när du är ute och äter. Så även denna kväll. Om man mot förmodan vill undvika uppmärksamhet gör man därför bäst i att åka ut från stan till någon av de lite schavigare etablissemangen i förorten. Nu var det inte fallet denna gång, utan vi gav oss efter middagen raskt iväg till Torero som är en av de trevligaste barerna i stan (med en inte oäven tapas-meny). Väl där sprang vi givetvis på ytterligare bekanta...

Efter en fredag där man tydligt kunnat slå fast att stan är tämligen liten v.g. uteställen och att antalet Muzungus (slang för "viting" som används både på Swahili och Kinyarwanda och som, vad jag hört, egentligen betyder förvirrad person) också är det skulle lördagen bla. ägnas åt tennis. Eftermiddagsregnet beslutade sig dock för att komma ett par timmar för tidigt så det blev jobb ett par timmar istället. Nästan lika roligt...

På söndag blev det adventsfika. Nu hör väl inte det till en av de vanligaste söndagsaktiviteterna här i stan, men säsongen bjuder ju att man åtminstone måste försöka skapa lite julstämning (det gick väl sådär om man ska vara helt ärlig). Hur som helst fick vi smaka säsongens första glögg, och bara det är ju stort. Söndagen avslutades i god stil med middag på Sole Luna (jepp - helt riktigt en italiensk restaurang), förvånansvärt nog utan att vi sprang på en enda bekant.

Så spenderades alltså helgen och nu är det måndag igen...

Tipset

Jag måste rekommendera senaste numret av Fokus (finns i en affär nära dig) där Figge skrivit en lång och gedigen artikel som förhoppningsvis kan bidra till att även andra svenska medier rapporterar lite mer insiktsfullt om konflikten i östra Kongo och dess orsaker. För den som inte kan eller vill köpa senaste numret kan man läsa själva texten här.

A day in the life

Som motvikt mot min ansats att utstråla en aura av seriositet genom mer eller mindre lyckade försök till analys och beskrivning av läget i Rwanda och omgivande länder kommer här ”en biståndsbyråkrats vardag”:

"Efter diverse morgonbestyr börjar klockan närma sig åtta och det är dags att ge sig av till jobbet. Ungefär samtidigt som jag lämnar huset anländer Basile (trädgårdsmästaren) och Pascaline (den fenomenala hushållerskan). Väl på jobbet spenderas första timman med att läsa igenom e-posten, DN på nätet och att dricka kaffe. Därefter är det kanske dags för ett möte, och om inte finns det säkert något underlag som ska kommenteras, eller en pm som ska skrivas. Efter det är det helt säkert dags för ett möte, kanske uppe på EU-kommissionen (som sitter våningarna ovanför oss) eller nere på det rwandiska finansdepartementet. Sen tillbaka till kontoret och läsa lite mer e-post, kanske skicka ett par för egen del också, och i bästa fall har nu klockan blivit så pass mycket att det är dags att gå hem."

Men vänta lite nu: skulle inte du åka ut och jobba med bistånd på riktigt, i ett utvecklingsland? Hmm (skruvar lite besvärat på sig), jo, ehh, det var väl det jag skulle. Mina arbetsuppgifter, som jag nu har börjat greppa vad de består i, är till stor del sådana som gör att arbetet ser ut ungefär som för vilken annan god svensk byråkrat som helst. Visst blir det kanske några fältbesök då och då (även om jag inte hunnit med några än), och hade det inte varit för att jag direkt utanför mitt arbetsrumsfönster ser ut över en övergiven tomt där en liten familj bor i ett väldigt skraltigt skjul och odlar lite grödor hade man kunnat tro att jag lika gärna satt på kommunkontoret i Årjäng. Jag hade nog för egen del inte räknat med så mycket annat heller. Slutsatsen är väl kanske hur som helst att vardagen kryper på även när man minst anar det, och att kontorslivet är detsamma världen över. Det är väl också en intressant dimension av globaliseringen?

Kommunkontoret i Årjäng, eller biståndskontoret i Kigali?

Utsikten från kommunkontoret?

Skrämmande bra

Jag vet inte om man får skriva såhär roligt om det som händer i DRK, men om du har 15 minuter över, och vill få en snabbkurs i hur oerhört komplicerat (och avskyvärt) det som hänt i Kongo de senaste 14 åren är tror jag det är svårt att hitta en mer läsvärd källa än denna.

Det är service det

Ibland förvånar effektiviteten i det här landet. Igår tänkte jag åka förbi sattelit-TV bolaget för att beställa installation och kanalpaket så att jag kan hålla mig ajour med vad som händer i världen (eller så var det bara för att kunna följa de senaste nigerianska såporna). Hur som helst klev jag in på kontoret och uppgav mitt ärende. Jag hade förväntat mig att det skulle vara ungefär som när jag försökte beställa internetuppkoppling till mitt hus, dvs. jag skulle beställa, de skulle lova att komma inom några dagar, och en dryg vecka senare skulle jag fortfarande vänta. Men icke denna gång. En kvart senare står installatören med en parabol under armen och väntar på att jag ska köra hem honom till mig. Eftersom jag inte riktigt räknat med riktigt så snabba puckar hade jag givetvis inte tillräckigt mycket kontanter med mig, men det la installatörens chef gladeligen ut för min del. Sagt och gjort, jag körde hem grabben och några timmar senare hade jag fungerande sattelit-TV hemma. Får man den servicen från våra svenska leverantörer, eller för den delen någon annanstans?



Nöjd parabolägare

Apropå service - som så många andra av de privilegierade västerlänningarna här har jag en hushållerska. Föga förvånande känns det ganska märkligt att ha en person som går omkring och plockar upp, städar och diskar efter en varje dag. Men den känslan kanske man vänjer sig vid. Det gäller väl bara att se upp så man inte börjar ta servicen för given. Hur som helst är Pascaline alldeles utmärkt på att laga mat så frågan är: hur behåller man matchvikten?

Kontraster

Den gångna helgen tillbringades i Kibuye. En liten sömning stad vid den östra stranden av Kivusjön, ungefär mitt emellan sjöns norra och södra ände. Det är ett ställe man åker till för att slappna av, titta ut över det stilla vattnet och de trädbeklädda och lummiga bergen och kanske ta sig ett bad i det alldeles lagom tempererade vattnet. De enda ljud man nås av är kvittret och skriken från de många olika fåglar som har valt den idyll till boplats. När man sitter där och njuter av utsikten och den vackra naturen och det är så där precis lagom varmt är det svårt att föreställa sig ett mer harmoniskt och fridfullt ställe. Och Kibuye är faktiskt precis så fridfullt.

Utsikten ner mot Kibuye (själva stan är dock skymd)

Stefan i fototagen

Kontrasten finner man ett par mil bort, på andra sidan sjön vid bergen som tornar upp sig på motsatta stranden. Där är tillvaron allt annat än harmonisk. Där ligger Kongo, närmare bestämt Nord- och Sydkivu. Det som där försiggår är bortom min emotionella föreställningsförmåga, och idyllen här i Kibuye gör det om möjligt än mer obegripligt. Konflikten i östra Kongo förefaller mig väldigt komplex, och det enda man verkar kunna säga med säkerhet är att alla parter har oerhörda förbrytelser på sitt samvete. Den kongolesiska armén förefaller inte ha några problem med att plundra och våldföra sig på sin egna befolkning. Att man, åtminstone tidigare, gjort gemensam sak med den gamla folkmordmilisen interhamwe från Rwanda (som numer går under namnet FDLR) bidra ju inte direkt till att bättra på bilden. Laurent Nkundas CNDP förefaller inte vara ett dugg bättre de heller, kanske till och med tvärtom. I den här konflikten som färgas av såväl etnicitet (eller åtminstone tillskapad sådan), maktbalans mellan huvudstad och de östra delarna av landet samt ren och skär kamp om naturresurser är det svårt att se någon vinnare, men desto fler förlorare. Som vanligt är det civilbefolkningen som kommer i kläm och drabbas hårdast, vare sig det sker genom underlåtenhet, eller med berått mod. För den som vill läsa lite mer om konflikten kan jag utan tvekan rekommendera Figges artikel i senaste Fokus (http://www.fokus.se/2008/11/kongos-kollaps/).

Kontrasten mot det fridfulla Kibuye tror jag i alla fall lär oss en sak. Och det är att konflikten inte är ett naturligt tillstånd eller oundviklig. Det finns en annan möjlighet. För trots alla de problem med djup fattigdom som finns i det här landet är ändå Rwanda ett drömrike i jämförelse med östra Kongo. Och om det går att bygga något i Rwanda på ruinerna av folkmordet -94 går det även på andra sidan Kivusjön. Frågan är bara om vilja finns hos de som bestämmer.

Långt därborta i fjärran skymtar "Mörkrets Hjärta"

Precis som Sverige?

Om nu någon mot förmodan hade trott att Rwanda skulle vara isolerat från USA-valfeber kan vi snabbt slå fast att det är helt fel. Bortsett från att alla ex-pats noga följer spektaklet uppmärksammas det också en hel del i det ”riktiga” Rwanda, dvs. det liv som alla de lever som till skillnad från undertecknad inte befinner sig i utlänningsbubblan. Folk bär Obama-knappar och har klistrat Obama-stickers på sina bilar. Att det skulle finnas någon annan kandidat att stödja, eller ens rösta på, verkar inte vara möjligt att föreställa sig. Någon insiktsfull person konstaterade att om våra önskningar går i uppfyllelse kommer det de närmsta sex månaderna födas en hel drös rwandiska små-Obamas. Det vore nåt! Imorgon vet vi hur det blir med den saken…

Down town

Igår direkt efter jobbet åkte jag upp till centrala Kigali där de få lite större affärerna ligger. Jag skulle leta efter något som kunde tjänstgöra som en dålig ursäkt för en halloweenkostym inför en fest hos några jänkare här i stan. Att gå omkring i centrala Kigali är egentligen inte någon speciellt anmärkningsvärd upplevelse. Centrum är ganska litet och inte särskilt charmigt, och de få affärer som finns har ett, med våra mått mätt, väldigt dåligt utbud. Flera afrikanska storstäder lider av att vara ganska osäkra vilket dock inte är fallet i Kigali vilket givetvis är en stor fördel. Även efter mörkrets inbrott är det inte några som helst problem att gå omkring på gatorna bortsett från att det är ont om gatbelysning vilket ur trafiksäkerhetssynpunkt givetvis inte är optimalt. Men om det är ett av de större problemen med att röra sig fritt när man befinner sig i ett av världens fattigaste länder ska man nog skatta sig lyckligt lottad.

Hur som helst, när jag jagade runt där efter något att sätta på mig kom en äldre tiggande kvinna fram och bad om en gåva. Allt som oftast låter jag bli att ge något vilket jag efteråt alltid har mer eller mindre dåligt samvete för. Det som slår mig såhär i efterhand är dock att jag tycker en situation som den väldigt flyktiga som nu passerade är betydligt mycket svårare att hantera när jag kommer i kostymbyxor och skjorta, än om motsvarande hade inträffat om jag varit mer fritidsklädd. På något sätt står ju, åtminstone i mitt medvetande, den vita kostymklädda mannen för allt som den här kvinnan inte har och inte är, men Kalle klädd i t-shirt och jeans har inte riktigt samma utstrålning inbillar jag mig. Samtidigt är det ju samma människa under kläderna, och egentligen borde det inte vara någon skillnad (jag tvivlar på att det är det för den fattiga kvinnan). Handlar det bara om en skyddsmekanism för min egen del, eller är det kanske snarare ett sätt att försöka åtminstone mentalt minska klyftan mellan oss när jag känner att jag kan kliva ur mallen som den vita affärsmannen? Allehanda svar på den frågan tas tacksamt emot. Tills vidare fortsätter jag grubbla.

Dagens Kigali

Kigali idag bjuder på molnigt till växlande och ca. 27 grader. De utlovade bilderna, eller åtminstone en del av dem, kommer här i form av några miljöbilder. Här nedan ser vi Kiyovu som är den kulle där stans centrum ligger.

Grönt är det också

Bostad för en stor del av stans invånare ser ut ungefär såhär. Just detta är en kulle som heter Kacyiru, där också kontoret är beläget

En av alla dessa uppförsbackar

Skolgård och fotbollsplan

Åsså huset
Nej bilen är inte min. Den hyr jag bara från kontoret.

Mittens rike?

Jag vet inte om jag fått grepp om än Kigali, men jag börjar i alla fall få viss koll. De första intrycken kvarstår – det är en lugn och sympatisk stad. Men liten trots sina 700 000 invånare. Det är en väldigt tydlig känsla av att man befinner sig i en avkrok. Det är ju faktiskt lite märkligt med tanke på att Rwanda på flera sätt verkligen ligger i mitten. I mitten av Afrika, kontinenten som vi alla härstammar från, och som en gång bokstavligen var mänsklighetens centrum och vagga. Och idag är det så tydligt att man befinner sig långt ifrån världens centrum. Visst finns uppkoppling (duh!), satellit-tv, mobiltäckning nästan överallt och allt annat som en kräsen västerlänning kan tänkas kräva, men i både tempo och atmosfär märks det tydligt att staden och landet än så länge bara har kommit in i farstun i globaliseringsstugan. Man känner sig med andra ord ganska långt borta från den värld man är van vid. Det är en intressant känsla eftersom den (virtuella) världen samtidigt ofta bara är en knapptryckning bort.

Det är en både lockande och lite läskig känsla. Lockande därför att känslan av att vara lite avskärmad, även om det bara är en känsla, gör mig mer fokuserad på den verkliga världen såsom den pågår här på andra sidan skärmen. Om jag nu är avskärmad från den stora världen kan jag ju faktiskt se till att fokusera på det som betyder något, dvs. den handfasta verkligheten här framför mig. På något sätt får det lilla (som kanske är det stora?) en större roll. Det läskiga är att man får känslan av att tappa den delaktighet i den stora världen som man vant sig vid, samt givetvis upplevelsen av avstånd till familj och vänner.

Att Rwanda är en avkrok (för det är det tveklöst) har dock givetvis större och mer betydelsefulla implikationer än de eventuella känslor det förmår väcka i mig. Först och främst är det både en konsekvens av, och orsak till, att det alltjämt är ett av världens fattigaste länder. Även om globaliseringen är en process med såväl baksidor som framsidor menar jag att fördelarna överväger. Men det förutsätter att man globaliserar snarare än blir globaliserad. Och det är just det senare som många av de fattiga och minst globaliserade länderna riskerar råka ut för. De står utanför och tittar in, får kanske del av vissa av fördelarna, men långt ifrån alla samtidigt som kapaciteten att hantera problemen är så mycket lägre än hos dem som sitter på insidan. Nu är det som tur är inte ett obotligt tillstånd, även om det tar tid att komma tillrätta med. Vi får se hur långt landet hunnit när mina två år är till ändå, förhoppningsvis ytterligare lite längre tillbaka till mitten.

Direkt från Kigali

Jaha, nu var man på plats. Jag ska försöka samla mig och skriva några mer reflekterande rader när jag hunnit få ihop tillvaron lite mer. Det är inte så att den ligger i spillror på något sätt, men den är tämligen rörig just nu. Det känns väldigt bra att vara på plats, men jobbet har jag än så länge inte någon större översikt över, min blivande bostad är fortfarande inte helt inflyttningsklar, och inte har jag någon vidare koll på stan eller människorna heller. Nåväl, allt det där lär ju lösa sig med tiden, och jag tror faktiskt det är så här det ska vara de första dagarna.

Som sagt, jag återkommer snart med lite mer välsorterade tankar och förhoppningsvis några bilder som ackompanjemang.

Därför

Jag tror jag kan sammanfatta mina egna skäl och svar på fråga varför i tre korta meningar. Det är viktigt – väldigt viktigt till och med. Jag inbillar mig att jag kan bidra. Det är spännande.

Om vi börjar nedifrån i prioritetsordning. En aspekt av att åka iväg till ett av världens fattigaste länder mitt i hjärtat av Afrika är att det på ett rent personligt plan är spännande. Den rent egoistiska aspekten av det hela, dvs. vad jag personligen får ut av det, är helt klart en bidragande orsak (vilken är helt i sin ordning tycker jag så länge den inte blir den allt överskuggande orsaken).

Det andra skälet är att jag faktiskt inbillar mig att jag har något att bidra med, och att jag kan göra en, om än liten, skillnad. Detta hänger givetvis samman med det kanske viktigaste skälet – nämligen att det är något viktigt jag ska hålla på med. Den skillnad jag som skrivbordnisse gör är helt klart mindre påtaglig än en läkare eller sjuksköterska som arbetar i ett flyktingläger gör. Och möjligen är det så att jag är lite för bekväm och ovillig att göra de uppoffringar som krävs för att kunna göra skillnad på det sättet. Kanske försöker jag gömma min egen otillräcklighet bakom en ridå av självbedrägeri, men det kanske också är så att alla funktioner behövs och kan bidra på sitt sätt, och att jag givet min kunskap gör störst nytta där jag är. Vi får se om jag får anledning att återkomma till detta…

Slutligen då det viktigaste skälet, nämligen att frågan i sig är väldigt viktig. Nu blir det nog lite pretto, men eftersom jag ändå mest skriver för mig själv så spelar det inte så stor roll. Och det kanske ska få vara lite pretto eftersom det bottnar i mina värderingar och det som engagerar mig. Utöver den globala uppvärmningen ser jag faktiskt få andra globala utmaningar som är lika angelägna som att minska och utrota världsfattigdomen. Visst har vi många svåra frågor och problem att ta itu med i Sverige, men i jämförelse bleknar faktiskt de problemen. Jag känner helt enkelt att det är jäkligt viktigt, och att jag måste göra det jag kan, dra mitt strå till stacken, för att stötta en positiv utveckling. Ganska enkelt (och en gnutta högtravande).

Första intrycken

Kigali avskräcker inte. Inte ett dugg faktiskt. Stan är oafrikanskt välstädad och ordnad, utan att vara Singapore-steril (det är ju ändå Afrika...). Geografin är avgjort kuperad. Backar och kullar överallt. Det är helt klart lite mer småstadsvibbar än känslan av metropol över det hela, men jag hade nog blivit mer överraskad om det hade varit tvärtom. Hur som helst är det alltså inte ett ställe som avskräcker, utan en stad som verkar lugn och trevlig.

Att stan är kuperad för det goda med sig att man kan få lite utsikt om man har tur.

Ovan är utsikten från det jag hoppas blir min kommande trädgård.

Första besöket

På söndag bär det av för det första besöket. Fem dagar stannar jag innan det är dags att åka hem och packa innan det bär iväg för en lite längre vistelse. Det ska verkligen bli grymt kul att få se Kigali och att få en känsla för vad som väntar.

Varför?

Jag har en idé om att försöka formulera varför jag håller på med utvecklingsfrågor och varför jag vill åka iväg och spendera flera år i Rwanda, men jag tvekar lite av rädsla för att det blir pretentiöst och högtravande. Jag vet inte om det är ett skäl att låta bli (sannolikt inte), men det får mig iallafall att avvakta lite. Vi får se om jag återkommer i ämnet.

Titeln

Titeln ja. Det är väl lika bra att förklara redan från början. Det är ju verkligen inte mitt Rwanda (jag har ju inte ens varit där än). Men tanken är ju att skriva om mina upplevelser, mina intryck och vad jag lär mig i Rwanda dit det snart bär av för åtminstone två år. Så på så sätt är det faktiskt mitt Rwanda.