Det möjligas gräns

Hur får man ett land att fungera efter ett folkmord? Egentligen är det ju en fråga som inte ska behöva ställas, och än mindre besvaras. De flesta känner nog i grova drag till vad som försiggick här i Rwanda för drygt fjorton år sedan – att från april till juli 1994 slogs uppskattningsvis ca. 800 000 människor ihjäl av sina landsmän, grannar, arbetskollegor och vänner. Aldrig tidigare, och förhoppningsvis aldrig mer, har så många människor utrotats på så kort tid. Det skedde inte med några högteknologiska metoder, utan på enklast tänkbara och brutala sätt. När kulor kunde sparas gjordes det. Det sätt som dödandet gick till på innebär inte bara att man har rekord i antalet offer på kortast tid, utan också att antalet förövare är oerhört stort. Uppåt 100 000 människor har uppskattats ha deltagit på ett eller annat sätt. På många sätt har folkmordet i Rwanda flyttat fram det möjligas gräns ytterligare några steg.

Orsakerna till att det skedde, och vad som kan göras för att undvika liknande händelser är givetvis bland de viktigaste frågor vi som mänsklighet har att ta itu med. Men kanske lika intressant är frågan om hur man får ett land som drabbats av något så otänkbart att fungera igen. Hur kan man hitta ett sätt att gå vidare med så många drabbade och så många som på ett eller annat sätt är delaktiga i förbrytelserna? Hur får man ett land att funka när offer och förövare måste samexistera? Trots de brister som otvetydigt finns här har ändå Rwanda lyckats med det otänkbara: att skapa liv ur förintelse, att skapa utveckling ur förstörelse. Efter de första två månaderna här förstår jag fortfarande inte hur det går till. Jag har så smått börjat förstå en liten del av hur det rwandiska samhället fungerar. Det är helt klart ett samhälle med en tydligt auktoritär tradition. Denna tradition, som har gamla rötter, har format såväl historia som det Rwanda jag ser omkring mig idag. Den auktoritära traditionen i det rwandiska samhället bidrog tveklöst till att folkmordet utvecklades på det sätt det gjorde. Jag tänker inte ge mig på att beskriva detta här eftersom det redan är gjort på ett utmärkt sätt av andra. Här vill jag särskilt lyfta fram Philip Gourevitch’s lysande bok ”We wish to inform you that tomorrow we will all be killed with our families”. Av de böcker jag än så länge läst om folkmordet är det den överlägset bästa (nästan obligatorisk läsning för de som eventuellt när planer på ett besök).

Men som sagt, även om jag kanske lärt mig lite om vad som format landet blir jag inte så mycket klokare på frågan om hur man får ett land att fungera efter ett folkmord. Visst spelar den formella rättsskipnings- och försoningsprocessen med de traditionella Gacaca-domstolarna en roll, men för att ett samhälle ska fungera inbillar jag mig att det dessutom krävs ett grundläggande mått av förtroende och tillit mellan människor. Hur skapas det i en kontext som denna? Hur bygger man upp tillit mellan människor som haft de erfarenheterna rwandierna har? Eller kan något annat ersätta detta sociala kitt? Kan man bygga utveckling och försoning utifrån att det är ovanifrån kommenderat, eller är det kanske nödvändigheten och att det inte finns något alternativ som skapat det Rwanda jag möter idag? Frågorna är många och än så länge lyser svaren alltför mycket med sin frånvaro. Hur ett samhälle kan komma vidare och hitta en grund att bygga på, samt vad den grunden består i, är enligt min mening väldigt angelägna frågor. Jag hoppas få lite mer insikt varefter tiden lider, även om uppsynen på vänner och kollegor när vi diskuterar vad vi förstår av Rwanda kanske tyder på att det inte är några enkla frågor. Hur som helst hoppas jag kunna återkomma till ämnet framöver, och då också med hypoteser, inte bara frågor.