Valobservation

De sista månaderna i Rwanda karakteriserades till stor del av utveckling inför och fram till presidentvalet (vilket jag skrivit lite kort om här och här). Det var med allt annat än lätt hjärta som vi såg en utveckling som på flera sätt gick i en negativ riktning med ett minskande utrymme för kritisk diskussion och oliktyckande samt ett antal politiskt kopplade mord och mordförsök. Även om det skulle vara så att det inte är den styrande kretsen som ligger bakom dessa våldsdåd spelar det faktiskt mindre roll. Det stora problemet är att dåden faktiskt sker, och att de påminner oss om att våldet som konfliktlösningsmekanism fortfarande inte ligger långt borta. Vid en stunds eftertanke framstår det kanske inte som så konstigt trots allt, men för egen del var det ändå en olustig påminnelse om detta.

Själva valdagen var på flera sätt en välkommen kontrast till allt detta. Vi spenderade hela dagen med att observera genomförandet av valen på olika vallokaler runtom i Kigali, och på alla ställen vi besökte möttes vi av långa köer, men också öppenhet, transparens och välfungerande processer. Från öppningsprocessen då de tomma valurnorna visas upp och sen förseglas inför publik till den första räkningen sköttes allt i princip väldigt väl. Att sen den sittande presidenten vinner med mer än 90 procent i ett val som vad gäller procsessen under själva valdagen förefaller ha gått schysst till på de flesta håll får en att fråga sig varför utvecklingen inför valet såg ut som den gjorde. Var det verkligen nödvändigt att inskränka debatten? Hade inte Kagame vunnit stort ändå? Vem vet. Hur som helst var genomförandet av valet också uppmuntrande då sättet som det genomfördes på skapar en bra bas för framtiden, i ett Rwanda med en förhoppningsvis mer dynamisk demokrati. När folk får förväntningar om att valet ska genomföras på ett visst sätt tror jag det blir svårare att manipulera själva valet ifall någon skulle vilja göra det någon gång. Folk lär sig hur det ska funka när det går schysst till. Jag tror inte betydelse av det ska underskattas.

Nu har jag hur som helst lämnat Rwanda, och det med blandade känslor. Den optimism jag kände för sex månader sen har delvis solkats, men att själva valet genomfördes på ett bra sätt, och att vi fick möjlighet att observera detta personligen skapar ändå ett bra sista intryck som gör att jag lämnar med både hopp och en del misströstan.

Läsvärt

Den här artikeln är ovanligt läsvärd och visar på ett bra sätt den komplexa verklighet vi utomstående betraktare här i Rwanda försöker förstå, tolka och beskriva.

En annan charm

Om resten av Afrika har en typ av charm (och det finns helt klart), har Kapstaden en helt annan prägel och lockelse. Annorlunda, men varken bättre eller sämre. Jag är långt ifrån den förste som konstaterar att på många sett på minner det om medelhavet med den dramatiska naturen, maten, vinet och klimtatet (bortsett från pingvinerna givetvis). Hur som helst är stan och regionen helt underbar. Bilder gör den nog mer rättvisa än mina ord.

Lästips

Den här signerade ledaren i DN är en av de bättre och mer insiktsfulla journalistiska texterna om den nuvarande situationen i Rwanda som jag läst i svensk dagspress på ett bra tag.

Bisoke

Det är tydligt att inlägggsfrekvensen på denna blogg avtar desto närmare jag kommer min avfärd från Rwanda. Det beror nog att det blir mer och mer vardag och allt färre nya intryck som det känns spännande att skriva om. Men förra helgen tog vi oss iallafall för att hajka upp till toppen av en vulkan som heter Bisoke (3711 m.ö.h.). Den ligger uppe bland de berg där gorillorna bosatt sig, men tyvärr fick vi inte se några gorillor denna gång. Däremot fick vi en bra men ansträngande vandring i djungel och lera under ungefär sju timmar. Utsikten skymdes av dimma på toppen, men vi fick å andra sidan en förklaring till varför filmen "De dimhöljda bergens gorillor" heter som den gör.

Imorgon blir det avfärd ner till Sydafrika och Kapstaden för att titta på fotbolls-VM och dricka vin. Jag återkommer med intryck från den resan när vi är tillbaka i Rwanda.

Nidbild?

Med tanke på hur lite aktivitet det var här på bloggen senaste tiden kan man nästan få för sig att ingenting händer här nere i Rwanda. Så är givetvis inte fallet. Ytterligare en skock underbara vänner har varit på besök. En av dem förefaller dessutom ha planer på att skriva några rader om besöket.

Politiskt har dock de senaste veckorna varit relativt lugna här i Rwanda. Det har givit mig mer tid att bli än mer arg och oroad över var den svenska biståndspolitiken är på väg med nuvarande biståndsminister Guilla Carlsson vid rodret. GC förtjänar uppskattning för flera av de reformer hon drivit igenom. Problemet är dock att GC i sin iver att reformera utgår från en verklighetsbeskrivning som inte är korrekt. Svenskt bistånd och Sida har inte kännetecknats av kravlös utbetalningspolitik utan några som helst resultat. Det är inte svårare att få information om detta än att tex. läsa Sidas årsrapporteringar där man tex. i 2006 års rapportering kan läsa om att stöd till utbildningssektorn i Bangladesh bidragit till mer än 14000 nya lärare och att 67000 existerande lärare fått fortbildning, stöd till landbygdsutveckling i Nicaragua har bidragit till att inkomsterna för fattiga kvinnor på landsbygden ökat med mellan 150-200 procent osv.

På så sätt fortsätter det samtidigt som misslyckande och problem också erkänns. En rättvis och balanserad beskrivning hade varit att lyfta fram såväl det goda som det problematiska, men så har inte skett, utan allt fokus har lagts på att misskreditera biståndet. Ska biståndet kunna förbättras krävs det att man är öppen med problemen, men också att man lyfter upp de många positiva resultat som faktiskt finns och att Sverige gång på gång rankas högt i internationella jämförelser också vad gäller kvalité i biståndet. I korthet, att man utgår från terrängen, inte kartan när man ska beskriva hur saker och ting egentligen förhåller sig. Men som Gunilla Carlsson går på undrar jag om syftet egentligen inte är att förbättra utan att samla argument för att skära ned biståndet.

Jinja

Det är intressant och glädjande att notera kvantiteten av tidingsartiklar om Rwanda som dykt upp i svensk perss de senaste veckorna (kvalitén har dock varierat betänkligt). Skälet till uppmärksamheten lär väl vara det politiska läget i Rwanda och utvecklingen. Om detta ämne finns det fortfarande mycket att säga, även om jag redan försökt att förmedla några av mina egna synpunkter och tankar. Men detta inlägg kommer inte fortsätta på denna tråd utan istället leverera det som tidigare utlovats, nämligen bilder från besöket i början av mars i Jinja. Håll tillgodo.
Såhär är det tänkt att det ska se ut om man kan paddla forskajak.

Vi andra fick börja i lite lugnar vatten.

Att välta kajaken är inga problem. Tanken är alltså att du sen ska välta tillbaka den samtidigt som du sitter kvar i.

Det är lite svårare...

Och vill man inte ödlsa sin tid på sånt kan man alltid ta en tur på den lugna sjön i större kajak med medföljande bar.

Valet del II

Återigen har bloggen varit avsomnad en längre tid. Oförskämt! Skälen är många och mer eller mindre dåliga, men här kommer i alla fall återigen några rader. Bilderna som utlovades från Uganda och Nilens källa är snart på plats hoppas jag.

Som sagt var börjar det så sakteliga närma sig presidentval här i landet. Tyvärr har det medfört tendenser till ett hårdnande klimat där hoppfulla oppositionskandidater har fortsatt svårt att registrera sig. En av dem har dessutom åtalats för samröre med FDLR samt för divisionism. Dessutom har två av de mest kritiska tidningarna i landet stängts ned under sex månader efter div. artiklar som ska ha (de är bägge på Kinyarwanda så det är svårt att göra en egen bedömning) underminerat stabiliteten i samhället genom att ha uppmuntrat till splittring inom militären och rapporterat om nära förestående omfattande våldsamheter. Som lök på laxen har dessutom Human Rights Watch (som varit väldigt kritisk till Rwanda under senare år) nya representant i Rwanda inte fått arbetstillstånd och var därför tvungen att lämna landet, även om organisationen i sig fortfarande får vara kvar.

Allt dessa små pusselbitar är sammantaget oroande. Stängningen av tidningarna har nog inte så stor reell effekt eftersom det viktigaste massmediet i Rwanda tveklöst är radio, och tidningar har en relativt liten spridning. Men åtgärden i sig har en symbolisk verkan och bidrar till bilden av ett mer restriktivt klimat.

Allt detta pågår samtidigt som vi ser flera avhopp och arresteringar av höga befattningshavare inom militären. För en utomstående betraktare är det lätt att klumpa ihop dessa händelser och hänföra också dem till det förestående presidentvalet, men det är en felaktig slutsats tror jag. Vad vi ser är snarare att en maktkamp inom det styrande partiet som tidigare till stor del försiggått bakom kulisserna nu delvis är synlig utåt. Möjligen har denna maktkamp accentuerats, men det är nog snarast en slump att den sammanfaller med en förestående valrörelse.

Det är svårt att bilda sig en uppfattning av hur man sammantaget ska värdera dessa händelser, men otvetydigt är det en händelserik vår här i Rwanda, och så lär det nog fortsätta under tiden fram till valet. För egen del tror (och hoppas) jag att det ändå blir fredliga kommande månader även om det politiska utrymmet fortsätter begränsat. Fler (oregelbundna) intryck och kommentarer i ämnet följer sannolikt.

Nilen i näsan

När man bor långt bort från familj och vänner är det en riktig höjdpunkt när man får besök hemifrån. Att det medför att man blir sämre på att uppdatera sin blogg är en relativt liten negativ konsekvens. Hur som helst, först var Mamma återigen här på besök, och vi passade den här gången på att se några delar av landet som vi inte hann med förra gången. Jag tror Rwanda som land blir mer och mer fascinerande desto mer man besöker det, och då kanske främst frågorna kring försoning efter folkmordet (går det, hur gör man det och hur lång tid tar det). Åtminstone känner jag så, och jag fick också det intrycket från kära mor.

Strax efter att hon åkt hem kom Mattias och Sara ner på besök, och tillsammans med dem passade vi på att göra en liten utflykt till Uganda och Jinja där Victoriasjön flyter ut i Nilen. Där kan man göra skojiga saker som att forsränna och paddla forskajak på Nilens allra första kilometrar. Det bör man göra! Vi hade superkul och även om man efter en heldag känner sig rätt övertygad om att ha halva Vicoriasjön i bihålorna vill jag definitivt åka tillbaka. Bilder på de måttliga framgångsrika försöken att i en liten rank forskajak bemästra forsarna kommer...

Presidentval del I

I augusti i år är det dags för presidentval i Rwanda. Det är utan tvekan årets stora politiska händelse, och något som jag sannolikt återkommer till, kanske mer än en gång, här på bloggen.

Den sittande presidenten Paul Kagames första sjuåriga mandatperiod går mot sitt slut. Enligt konstitutionen har han möjlighet att ställa upp för omval en gång. I dagsläget tror jag det finns få utomstående bedömare som tror på något annat än en stor seger för den sittande presidenten även om han inte formellt sagt att han ska ställa upp (han har inte sagt något som indikerar motsatsen heller). De intressanta frågorna är istället i vilken mån oppositionskandidater ges utrymme att försöka delta på ett meningsfullt sätt. I nuläget förefaller flera av de hugade kandidaterna ha svårt att få utrymme och möjlighet att föra fram sina ståndpunkter.

En balansgång som är allt annat än enkel handlar om att öppna upp och tillåta debatt och kritik av den förda politiken, samtidigt som det finns risk att det dyker upp politiker som spelar på de stora kvarliggande motsättningarna som självklart finns efter folkmordet, och som i mer eller mindre förtäckta ordalag använder en agenda baserad på etnisk splittring. Det kan knappast förväntas bidra till försoning och fördjupad demokrati. Frågor om etnicitet kan inte ignoreras i det långa loppet, utan måste lyftas upp och diskuteras i ljuset av folkmordet och dess upprinnelse, men det är samtidigt en tacksam grogrund att utnyttja för den som vill bygga en politik på vi-mot-dom tänkande. Insatserna för att spela etnicitetskortet är väldigt höga och det är svårt att veta exakt vilken agenda som ligger bakom den som eventuellt väljer att lyfta dessa frågor.

För oss som utomstående betraktare är det dessutom väldigt svårt att få ett grepp om vad olika kandidater egentligen står för. Förhoppningsvis får de som nu försöker få utrymme att göra sin röst hörd möjlighet att förtydliga sig, samtidigt som de som eventuellt vill återuppväcka en politik som baseras på etnisk splittring förkastas av väljarkåren. Hur som helst finnas det anledning att återvända till ämnet.

Bröllop med Fanta

Förra söndagen var vi på bröllop. Eller om man ska hålla sig lite närmare sanningen så var vi på delar av ett bröllop. Rwandiska bröllop tar nämligen ganska lång tid. En hel dag närmare bestämt. Vi valde därför att vara med på den första, traditionella, delen av bröllopet. Det var intressant att få se och vara med om detta, men om man ska vara ärlig var det kanske lite långdraget. Själva upplägget var att brudgummens familj, vänner och annat löst folk som den sidan lyckats skrapa ihop (i detta fall inkluderades vi på den sidan) besöker brudens familj, vänner mfl. Familjeäldste från de respektive familjerna (endast män givetvis) förhandlar sedan om ifall brudens familj ska låta henne gifta sig med den tilltänkte brudgummen. Desto större följe endera familjen kan skrapa ihop desto mer inflytelserik framstår givetvis den familjen. För att övertala brudens familj medförs dessutom olika gåvor. På den gamla goda tiden var det banan- och honungsöl men numer kommer man med sådana furstliga gåvor som stora flaskor med Fanta och Coca Cola (hemgiften bestod också av kossor som dock inte var med vid själva ceremonin).
Japp, det är Fanta de kommer med.

När väl brudens och brudgummens familjer kommit överens om att det är en bra idé att de unga tu ska få gifta sig leds bruden ut ur huset. Ibland, men tyvärr inte denna gång, förs dock en gammal gumma eller liten flicka ut först under betygelser om att det är den enda kvarvarande ogifta bruden i huset. Först efter högljudda, men glada, protester från brudgummens familjs sida förs därefter den riktiga bruden ut.

Förväntasfull brudgum och marsalkar

Stämningen under hela den ceremoni är väldigt uppsluppen och det skämtas hejvilt från båda sidor. Tyvärr skedde hela dialogen på Kinyarwanda vilket bidrog till att vi utbölingar inte blev riktigt delaktiga och inte kunde roa oss åt det hela på samma sätt som övriga gäster. Kul var det i alla fall ändå att få vara med.

Återvändande

Det finns platser som man känner att man bara måste återvända till. Katara lodge är ett av dessa. Det är ett ställe som bara osar av fridfullhet. För ganska exakt ett år sedan besökte vi detta ställe för första gången. Då låg fokus på att ut och spana djur i Queen Elisabeth National Park. Den här gången masade vi oss förvisso upp i gryningen för att se om vi kunde få syn på några av parken lejon och leoparder (vi lyckades med att se de förra), men syftet med besöket var snarast att koppla av, och njuta av atmosfären som detta ställe har. Att sitta på terrassen med en kall öl och läsa en god och tankeväckande bok samtidigt som hela savannen sträcker ut sig framför fötterna på en är onekligen upplevelse som får åtminstone mig att nästan vilja ta till religiösa uttryck som salighet.

Det finns något i platsen och upplevelsen som för tankarna till det okomplicerade och ursprungliga. Kanske har det mer närheten mellan det påtagligt jordiska som savannen representerar och den känsla av behaglighet och lugn på ett själsligt plan som jag får. På något sätt blir detta ställe för mig en sinnebild av den ljusa sidan av mina lärdomar och intryck här i hjärtat av Afrika. Det som utan djupare eftertanke kanske kan sammanfattas i: ett enkelt, trivsamt och okonstlat men ändå rikt liv.

Visst finns det flera platser här i världen som jag känner ett behov av att besök igen, och som sagt är Katara Lodge en av dessa. Frågan är bara hur vi ska kunna upprätthålla samma frekvens på besöken när vi flyttar tillbaka till Europa. Men det är en senare fråga. Just nu passar jag istället bara på att försöka vara i nuet.

Tjat

Tillbaka i Kigali efter en mycket trivsam julledighet slås jag återigen av vilka kontraster det innebär att bo här och med jämna mellanrum besöka Europa och Sverige. Jag vet att jag blir lite tjatig om det här med kontraster, men det blir oerhört påtagligt vad det ordet faktiskt innebär när man på kort tid förflyttas mellan ett vintrigt Europa med det höga tempo och alla resurser som en modern storstad har till ett betydligt varmare och lugnare Rwanda. Dessutom blir ju kontrasterna mellan de som har och de som inte har än tydligare när man precis kommer från ett land där, som tur är, skillnaderna är betydligt mycket mindre.

Kanske är jag också mer uppmärksam på min egen känsla och reaktion eftersom jag vet att det inte blir så många fler ”kontrastresor” för min del eftersom jag flyttar hem från Rwanda efter sommaren. Oavsett vilket tror jag en viktig behållning och lärdom från att bo och vistas, eller för den del besöka, ett land som Rwanda ligger just i upptäckten av konstrasterna och skillnaderna. Utan dem blir vi fattigare och vår förståelse försvåras. Det är nog därför jag tjatar om dem.