Nidbild?

Med tanke på hur lite aktivitet det var här på bloggen senaste tiden kan man nästan få för sig att ingenting händer här nere i Rwanda. Så är givetvis inte fallet. Ytterligare en skock underbara vänner har varit på besök. En av dem förefaller dessutom ha planer på att skriva några rader om besöket.

Politiskt har dock de senaste veckorna varit relativt lugna här i Rwanda. Det har givit mig mer tid att bli än mer arg och oroad över var den svenska biståndspolitiken är på väg med nuvarande biståndsminister Guilla Carlsson vid rodret. GC förtjänar uppskattning för flera av de reformer hon drivit igenom. Problemet är dock att GC i sin iver att reformera utgår från en verklighetsbeskrivning som inte är korrekt. Svenskt bistånd och Sida har inte kännetecknats av kravlös utbetalningspolitik utan några som helst resultat. Det är inte svårare att få information om detta än att tex. läsa Sidas årsrapporteringar där man tex. i 2006 års rapportering kan läsa om att stöd till utbildningssektorn i Bangladesh bidragit till mer än 14000 nya lärare och att 67000 existerande lärare fått fortbildning, stöd till landbygdsutveckling i Nicaragua har bidragit till att inkomsterna för fattiga kvinnor på landsbygden ökat med mellan 150-200 procent osv.

På så sätt fortsätter det samtidigt som misslyckande och problem också erkänns. En rättvis och balanserad beskrivning hade varit att lyfta fram såväl det goda som det problematiska, men så har inte skett, utan allt fokus har lagts på att misskreditera biståndet. Ska biståndet kunna förbättras krävs det att man är öppen med problemen, men också att man lyfter upp de många positiva resultat som faktiskt finns och att Sverige gång på gång rankas högt i internationella jämförelser också vad gäller kvalité i biståndet. I korthet, att man utgår från terrängen, inte kartan när man ska beskriva hur saker och ting egentligen förhåller sig. Men som Gunilla Carlsson går på undrar jag om syftet egentligen inte är att förbättra utan att samla argument för att skära ned biståndet.