Nya vänner?

Jag trodde nog redan innan jag flyttade ned till Rwanda att det till en början skulle bli mycket umgänge med andra ex-pats. Men att det fortfarande efter ett drygt halvår fortfarande skulle vara så att jag nästan uteslutande umgås med andra européer och amerikaner trodde jag kanske inte. Jag klagar absolut inte på det umgänge jag har. Tvärtom, de ex-pats jag träffat här nere är supertrevliga.
Supertrevliga ex-pats

Det är helt enkelt svårare än jag förutsåg att få ett reguljärt umgänge med rwandier. Jag är dock långt ifrån ensam om att uppleva detta. Merparten av ”västerlänningarna” jag känner har relativt få rwandiska vänner även om det givetvis finns undantag. Det är inte på något sätt omöjligt att träffa rwandier, men tillfällena att träffas naturligt är helt enkelt inte så många. Möjligen är anledning till det begränsade umgänget med rwandier att jag är bekväm och inte ”försöker” mer, möjligen är det helt enkelt inte så lätt. Kanske är rwandierna som jag trots allt träffar återhållsamma eftersom de vet att jag inte är här för gott. De vet att jag åker hem igen efter några år, och deras incitament att inleda en vänskap är därmed möjligen svagare. De rwandier som jag ändock träffar och umgås sporadiskt med är samtidigt en liten och privilegierad klick. De är knappast representativa för hur merparten av den jordbrukande befolkningen har det. Oavsett orsak undrar jag vad konsekvensen är. Blir följden att jag riskerar komma hem utan att ha fått en bra bild av hur rwandier har det och hur de tycker och tänker?

Gisenyi och Goma

På första maj hör det ju till att demonstrera, men vi hoppade över det i år. Istället packade jag och några vänner in oss i bilen och åkte de tre timmarna till Gisenyi vid Kivu-sjön. Helgen tillbringades i epikureisk anda med sol, bad och strandparty. Det är ändå något visst att dansa på stranden halv tre på morgonen, med tre hyfsat skönsjungande tjejer från Uganda, som försöker efterlikna Destiny’s Child, på scen. En upplevelse som jag tror vi utan tvekan kan klassificera som once in a lifetime.

Vi passade också på att ”turista” lite i grannlandet Demokratiska Republiken Kongo. Gisenyi ligger nämligen granne med Goma, och vi bestämde oss för att ta en titt på denna stad som för den som endast känner till den via internationell media nog mest förknippas med krig, våldtäkt och flyktingströmmar. För min egen del var det första gången jag besökte staden, och även om jag visste att läget numer är relativt lugnt fanns ändå ett litet mått av osäkerhet. Den visade sig vara helt obefogad, för vår del i alla fall. Nu besökte vi Goma mitt på ljusa dan vilket säkert bidrog, men under de två-tre timmar vi gick omkring i stan upplevde jag aldrig någon obehaglig eller hotfull stämning (även om spåren av våldet givetvis syns, bland annat i form av FN-soldater). Stan i sig är nu inte så värst mycket att se. Det mest intressanta är snarare konstrasten mot Gisenyi på andra sidan gränsen. Goma är mer av det Afrika jag har sett i andra länder på den här kontinenten.

Slangbellan får man lämna utanför krogen.

Medan Gisenyi snarast har karaktären av en välstädad, men något bedagad och sömning småstad som sträcker ut sig längs med den vackra Kivusjön, vänder sig Goma närmast bort från sjön upp mot de lavatäckta sluttningarna och den närbelägna vulkanen som ödelade delar av staden för några år sedan. Det är skitigare, saknas trottoarer att gå på, folk säljer allt mellan himmel och jord i vart och vartannat gathörn och hela stan är generellt mer rörig och oorganiserad. Väldigt intressant att se, men som sagt, knappast en stad man besöker för nöjes skull så många gånger. Det som lockar till fler besök är dock utbudet av goda ostar och att priserna på vin är lägre än här i Rwanda. Och det kan nog vara en morot för att göra fler besök misstänker jag.

Spåren av vulkanutbrottet syns fortfarande mitt i stan.