Dagens Kigali

Kigali idag bjuder på molnigt till växlande och ca. 27 grader. De utlovade bilderna, eller åtminstone en del av dem, kommer här i form av några miljöbilder. Här nedan ser vi Kiyovu som är den kulle där stans centrum ligger.

Grönt är det också

Bostad för en stor del av stans invånare ser ut ungefär såhär. Just detta är en kulle som heter Kacyiru, där också kontoret är beläget

En av alla dessa uppförsbackar

Skolgård och fotbollsplan

Åsså huset
Nej bilen är inte min. Den hyr jag bara från kontoret.

Mittens rike?

Jag vet inte om jag fått grepp om än Kigali, men jag börjar i alla fall få viss koll. De första intrycken kvarstår – det är en lugn och sympatisk stad. Men liten trots sina 700 000 invånare. Det är en väldigt tydlig känsla av att man befinner sig i en avkrok. Det är ju faktiskt lite märkligt med tanke på att Rwanda på flera sätt verkligen ligger i mitten. I mitten av Afrika, kontinenten som vi alla härstammar från, och som en gång bokstavligen var mänsklighetens centrum och vagga. Och idag är det så tydligt att man befinner sig långt ifrån världens centrum. Visst finns uppkoppling (duh!), satellit-tv, mobiltäckning nästan överallt och allt annat som en kräsen västerlänning kan tänkas kräva, men i både tempo och atmosfär märks det tydligt att staden och landet än så länge bara har kommit in i farstun i globaliseringsstugan. Man känner sig med andra ord ganska långt borta från den värld man är van vid. Det är en intressant känsla eftersom den (virtuella) världen samtidigt ofta bara är en knapptryckning bort.

Det är en både lockande och lite läskig känsla. Lockande därför att känslan av att vara lite avskärmad, även om det bara är en känsla, gör mig mer fokuserad på den verkliga världen såsom den pågår här på andra sidan skärmen. Om jag nu är avskärmad från den stora världen kan jag ju faktiskt se till att fokusera på det som betyder något, dvs. den handfasta verkligheten här framför mig. På något sätt får det lilla (som kanske är det stora?) en större roll. Det läskiga är att man får känslan av att tappa den delaktighet i den stora världen som man vant sig vid, samt givetvis upplevelsen av avstånd till familj och vänner.

Att Rwanda är en avkrok (för det är det tveklöst) har dock givetvis större och mer betydelsefulla implikationer än de eventuella känslor det förmår väcka i mig. Först och främst är det både en konsekvens av, och orsak till, att det alltjämt är ett av världens fattigaste länder. Även om globaliseringen är en process med såväl baksidor som framsidor menar jag att fördelarna överväger. Men det förutsätter att man globaliserar snarare än blir globaliserad. Och det är just det senare som många av de fattiga och minst globaliserade länderna riskerar råka ut för. De står utanför och tittar in, får kanske del av vissa av fördelarna, men långt ifrån alla samtidigt som kapaciteten att hantera problemen är så mycket lägre än hos dem som sitter på insidan. Nu är det som tur är inte ett obotligt tillstånd, även om det tar tid att komma tillrätta med. Vi får se hur långt landet hunnit när mina två år är till ändå, förhoppningsvis ytterligare lite längre tillbaka till mitten.

Direkt från Kigali

Jaha, nu var man på plats. Jag ska försöka samla mig och skriva några mer reflekterande rader när jag hunnit få ihop tillvaron lite mer. Det är inte så att den ligger i spillror på något sätt, men den är tämligen rörig just nu. Det känns väldigt bra att vara på plats, men jobbet har jag än så länge inte någon större översikt över, min blivande bostad är fortfarande inte helt inflyttningsklar, och inte har jag någon vidare koll på stan eller människorna heller. Nåväl, allt det där lär ju lösa sig med tiden, och jag tror faktiskt det är så här det ska vara de första dagarna.

Som sagt, jag återkommer snart med lite mer välsorterade tankar och förhoppningsvis några bilder som ackompanjemang.

Därför

Jag tror jag kan sammanfatta mina egna skäl och svar på fråga varför i tre korta meningar. Det är viktigt – väldigt viktigt till och med. Jag inbillar mig att jag kan bidra. Det är spännande.

Om vi börjar nedifrån i prioritetsordning. En aspekt av att åka iväg till ett av världens fattigaste länder mitt i hjärtat av Afrika är att det på ett rent personligt plan är spännande. Den rent egoistiska aspekten av det hela, dvs. vad jag personligen får ut av det, är helt klart en bidragande orsak (vilken är helt i sin ordning tycker jag så länge den inte blir den allt överskuggande orsaken).

Det andra skälet är att jag faktiskt inbillar mig att jag har något att bidra med, och att jag kan göra en, om än liten, skillnad. Detta hänger givetvis samman med det kanske viktigaste skälet – nämligen att det är något viktigt jag ska hålla på med. Den skillnad jag som skrivbordnisse gör är helt klart mindre påtaglig än en läkare eller sjuksköterska som arbetar i ett flyktingläger gör. Och möjligen är det så att jag är lite för bekväm och ovillig att göra de uppoffringar som krävs för att kunna göra skillnad på det sättet. Kanske försöker jag gömma min egen otillräcklighet bakom en ridå av självbedrägeri, men det kanske också är så att alla funktioner behövs och kan bidra på sitt sätt, och att jag givet min kunskap gör störst nytta där jag är. Vi får se om jag får anledning att återkomma till detta…

Slutligen då det viktigaste skälet, nämligen att frågan i sig är väldigt viktig. Nu blir det nog lite pretto, men eftersom jag ändå mest skriver för mig själv så spelar det inte så stor roll. Och det kanske ska få vara lite pretto eftersom det bottnar i mina värderingar och det som engagerar mig. Utöver den globala uppvärmningen ser jag faktiskt få andra globala utmaningar som är lika angelägna som att minska och utrota världsfattigdomen. Visst har vi många svåra frågor och problem att ta itu med i Sverige, men i jämförelse bleknar faktiskt de problemen. Jag känner helt enkelt att det är jäkligt viktigt, och att jag måste göra det jag kan, dra mitt strå till stacken, för att stötta en positiv utveckling. Ganska enkelt (och en gnutta högtravande).