Etapp ett

Jaha, nu var etapp ett avklarad, om nu avklarad är rätt ord. Det ger åtminstone mig associationer till något av en prövning som man ska gå igenom. Nu är det ju faktiskt inte så jag ser på min första tid i Rwanda, utan snarare som en upplevelse som jag fått förmånen att ha. Hur som helst kan man nog definiera de första månaderna som etapp ett eftersom jag nu är hemma på svensk mark igen för jul- och nyårsfirande.

Jag har funderat lite på hur jag skulle vilja karakterisera den första tiden, och finns det ett ord som jag tycker passar bra så är det kontraster. Den mest uppenbara i närtid är givetvis skillnaden mellan att komma till ett gråvintrigt Stockholm från ett varmt och soligt Kigali. Men kontrasterna gäller också livet i Kigali: kontrasten mellan det liv jag lever och det som merparten av rwandierna lever, kontrasten mellan mitt kontorsrum och skjulet som en familj bor i på baksidan av vårt kontorshus, kontrasten mellan Kigali och landsbygden, kontrasten mellan Kigali och andra afrikanska huvudstäder jag varit i, kontrasten mellan det relativt lugna och fridfulla vardagslivet och det väldigt dynamiska yrkeslivet, kontrasten mellan ordningen i Rwanda och kaoset i Kongo osv. Kanske blir kontrasterna mindre påtagliga när jag vant mig än mer vid livet i Rwanda, men tills vidare får alltså det ordet karakterisera min sammanfattning av etapp ett.

God jul!

Det möjligas gräns

Hur får man ett land att fungera efter ett folkmord? Egentligen är det ju en fråga som inte ska behöva ställas, och än mindre besvaras. De flesta känner nog i grova drag till vad som försiggick här i Rwanda för drygt fjorton år sedan – att från april till juli 1994 slogs uppskattningsvis ca. 800 000 människor ihjäl av sina landsmän, grannar, arbetskollegor och vänner. Aldrig tidigare, och förhoppningsvis aldrig mer, har så många människor utrotats på så kort tid. Det skedde inte med några högteknologiska metoder, utan på enklast tänkbara och brutala sätt. När kulor kunde sparas gjordes det. Det sätt som dödandet gick till på innebär inte bara att man har rekord i antalet offer på kortast tid, utan också att antalet förövare är oerhört stort. Uppåt 100 000 människor har uppskattats ha deltagit på ett eller annat sätt. På många sätt har folkmordet i Rwanda flyttat fram det möjligas gräns ytterligare några steg.

Orsakerna till att det skedde, och vad som kan göras för att undvika liknande händelser är givetvis bland de viktigaste frågor vi som mänsklighet har att ta itu med. Men kanske lika intressant är frågan om hur man får ett land som drabbats av något så otänkbart att fungera igen. Hur kan man hitta ett sätt att gå vidare med så många drabbade och så många som på ett eller annat sätt är delaktiga i förbrytelserna? Hur får man ett land att funka när offer och förövare måste samexistera? Trots de brister som otvetydigt finns här har ändå Rwanda lyckats med det otänkbara: att skapa liv ur förintelse, att skapa utveckling ur förstörelse. Efter de första två månaderna här förstår jag fortfarande inte hur det går till. Jag har så smått börjat förstå en liten del av hur det rwandiska samhället fungerar. Det är helt klart ett samhälle med en tydligt auktoritär tradition. Denna tradition, som har gamla rötter, har format såväl historia som det Rwanda jag ser omkring mig idag. Den auktoritära traditionen i det rwandiska samhället bidrog tveklöst till att folkmordet utvecklades på det sätt det gjorde. Jag tänker inte ge mig på att beskriva detta här eftersom det redan är gjort på ett utmärkt sätt av andra. Här vill jag särskilt lyfta fram Philip Gourevitch’s lysande bok ”We wish to inform you that tomorrow we will all be killed with our families”. Av de böcker jag än så länge läst om folkmordet är det den överlägset bästa (nästan obligatorisk läsning för de som eventuellt när planer på ett besök).

Men som sagt, även om jag kanske lärt mig lite om vad som format landet blir jag inte så mycket klokare på frågan om hur man får ett land att fungera efter ett folkmord. Visst spelar den formella rättsskipnings- och försoningsprocessen med de traditionella Gacaca-domstolarna en roll, men för att ett samhälle ska fungera inbillar jag mig att det dessutom krävs ett grundläggande mått av förtroende och tillit mellan människor. Hur skapas det i en kontext som denna? Hur bygger man upp tillit mellan människor som haft de erfarenheterna rwandierna har? Eller kan något annat ersätta detta sociala kitt? Kan man bygga utveckling och försoning utifrån att det är ovanifrån kommenderat, eller är det kanske nödvändigheten och att det inte finns något alternativ som skapat det Rwanda jag möter idag? Frågorna är många och än så länge lyser svaren alltför mycket med sin frånvaro. Hur ett samhälle kan komma vidare och hitta en grund att bygga på, samt vad den grunden består i, är enligt min mening väldigt angelägna frågor. Jag hoppas få lite mer insikt varefter tiden lider, även om uppsynen på vänner och kollegor när vi diskuterar vad vi förstår av Rwanda kanske tyder på att det inte är några enkla frågor. Hur som helst hoppas jag kunna återkomma till ämnet framöver, och då också med hypoteser, inte bara frågor.

Inte det riktiga Afrika?

Ibland får jag en känsla av att Rwanda inte är ”det riktiga Afrika”. På flera sätt är det ju en j-vligt märklig och de facto felaktig känsla. Landet ligger ju tvivelsutan mitt i Afrika, det är förhållandevis varmt (utan att vara hett) och de har ju många av de kännetecken som vi förknippar med Afrika. Här finns en fattigdom och ett armod som är förtvivlat stort, här finns lerhyddor, barfotabarn och vilda gorillor. Mörkret sänker sig snabbt så fort solen går ner, och på morgonen väcks man av ljud från allsköns vilda fåglar. Allt detta är nog sådant vi lite till mans förknippar med denna kontinent. Men sen finns det sådant som åtminstone jag inte hade väntat mig. Kanske beror det på mina förutfattade meningar, eller så är det helt enkelt så att Rwanda på flera sätt är annorlunda och på gott och ont skiljer sig från omgivande länder.

Aspekter jag tänker på är tex. att rwandier i gemen är tämligen reserverade och försiktiga till en början. Kanske är de lite som vi svenskar, även om orsakerna till beteendet säkert skiljer sig åt. Eftersom jag spenderar merparten av min tid i Kigali slås jag också av hur välordnad stan är. Här lever folk inte sina liv på gatorna, trottoarerna används för att gå på, inte för att sälja allsköns varor. Varje morgon städas stans gator metodiskt av kommunalarbetare i reflexvästar, och i stor utsträckning respekteras faktiskt trafikljusen. Ytterligare en aspekt som förvånar är att den rwandiska staten har en så stark roll i hela landet. Även om dess kapacitet är begränsad som en följd av landets fattigdom har staten ett mycket större inflytande än jag kunnat föreställa mig.

Föga förvånande blir väl kanske slutsatsen att Rwanda, precis som alla andra länder, har vissa drag som stämmer in i vår bild av hur det ska vara, och andra drag som överraskar. Mer sånt.

Charles Umubano

Den bättre delen av helgen tillbringades i Volcanoes National Park, eller Virungaparken som den också kallas. Där fick vi stifta bekantskap, om än tämligen ytlig, med en väldigt imposant herre vid namn Charles Umubano. En tvättäkta silverrygg. Att gå på Gorillatrekking i Virungaparken är helt klart en unik och väldigt imponerande upplevelse. Trots att de förstår att ta ordentligt med betalt för tillståndet och guidningen känns det såhär i efterhand som att det var värt varenda krona. Att under en timmas tid få komma så nära så imponerande och samtidigt värdiga varelser som bergsgorillorna i deras egen miljö är en upplevelse som man inte glömmer i första taget. Inte att missa när man besöker detta land!

Charles himself

Lagom nära?

Ljugarbänken?

Nu skulle det smaka bra med lite bambu

Kigali weekend

Vad gör man på helgen i Kigali undrar ni säkert (eller kanske inte, men jag tänkte beräta ändå). Restaurangutbudet i stan är långt ifrån enastående, men det finns ändå tillräckligt många trevliga ställen för att man ska kunna klara sig bra. I fredags blev det middag på Indian Khazana, en av stans bättre indier. Ett tydligt tecken på att det inte finns alltför många ställen att gå till är att du med största säkerhet springer på bekanta när du är ute och äter. Så även denna kväll. Om man mot förmodan vill undvika uppmärksamhet gör man därför bäst i att åka ut från stan till någon av de lite schavigare etablissemangen i förorten. Nu var det inte fallet denna gång, utan vi gav oss efter middagen raskt iväg till Torero som är en av de trevligaste barerna i stan (med en inte oäven tapas-meny). Väl där sprang vi givetvis på ytterligare bekanta...

Efter en fredag där man tydligt kunnat slå fast att stan är tämligen liten v.g. uteställen och att antalet Muzungus (slang för "viting" som används både på Swahili och Kinyarwanda och som, vad jag hört, egentligen betyder förvirrad person) också är det skulle lördagen bla. ägnas åt tennis. Eftermiddagsregnet beslutade sig dock för att komma ett par timmar för tidigt så det blev jobb ett par timmar istället. Nästan lika roligt...

På söndag blev det adventsfika. Nu hör väl inte det till en av de vanligaste söndagsaktiviteterna här i stan, men säsongen bjuder ju att man åtminstone måste försöka skapa lite julstämning (det gick väl sådär om man ska vara helt ärlig). Hur som helst fick vi smaka säsongens första glögg, och bara det är ju stort. Söndagen avslutades i god stil med middag på Sole Luna (jepp - helt riktigt en italiensk restaurang), förvånansvärt nog utan att vi sprang på en enda bekant.

Så spenderades alltså helgen och nu är det måndag igen...