Tipset

Jag måste rekommendera senaste numret av Fokus (finns i en affär nära dig) där Figge skrivit en lång och gedigen artikel som förhoppningsvis kan bidra till att även andra svenska medier rapporterar lite mer insiktsfullt om konflikten i östra Kongo och dess orsaker. För den som inte kan eller vill köpa senaste numret kan man läsa själva texten här.

A day in the life

Som motvikt mot min ansats att utstråla en aura av seriositet genom mer eller mindre lyckade försök till analys och beskrivning av läget i Rwanda och omgivande länder kommer här ”en biståndsbyråkrats vardag”:

"Efter diverse morgonbestyr börjar klockan närma sig åtta och det är dags att ge sig av till jobbet. Ungefär samtidigt som jag lämnar huset anländer Basile (trädgårdsmästaren) och Pascaline (den fenomenala hushållerskan). Väl på jobbet spenderas första timman med att läsa igenom e-posten, DN på nätet och att dricka kaffe. Därefter är det kanske dags för ett möte, och om inte finns det säkert något underlag som ska kommenteras, eller en pm som ska skrivas. Efter det är det helt säkert dags för ett möte, kanske uppe på EU-kommissionen (som sitter våningarna ovanför oss) eller nere på det rwandiska finansdepartementet. Sen tillbaka till kontoret och läsa lite mer e-post, kanske skicka ett par för egen del också, och i bästa fall har nu klockan blivit så pass mycket att det är dags att gå hem."

Men vänta lite nu: skulle inte du åka ut och jobba med bistånd på riktigt, i ett utvecklingsland? Hmm (skruvar lite besvärat på sig), jo, ehh, det var väl det jag skulle. Mina arbetsuppgifter, som jag nu har börjat greppa vad de består i, är till stor del sådana som gör att arbetet ser ut ungefär som för vilken annan god svensk byråkrat som helst. Visst blir det kanske några fältbesök då och då (även om jag inte hunnit med några än), och hade det inte varit för att jag direkt utanför mitt arbetsrumsfönster ser ut över en övergiven tomt där en liten familj bor i ett väldigt skraltigt skjul och odlar lite grödor hade man kunnat tro att jag lika gärna satt på kommunkontoret i Årjäng. Jag hade nog för egen del inte räknat med så mycket annat heller. Slutsatsen är väl kanske hur som helst att vardagen kryper på även när man minst anar det, och att kontorslivet är detsamma världen över. Det är väl också en intressant dimension av globaliseringen?

Kommunkontoret i Årjäng, eller biståndskontoret i Kigali?

Utsikten från kommunkontoret?

Skrämmande bra

Jag vet inte om man får skriva såhär roligt om det som händer i DRK, men om du har 15 minuter över, och vill få en snabbkurs i hur oerhört komplicerat (och avskyvärt) det som hänt i Kongo de senaste 14 åren är tror jag det är svårt att hitta en mer läsvärd källa än denna.

Det är service det

Ibland förvånar effektiviteten i det här landet. Igår tänkte jag åka förbi sattelit-TV bolaget för att beställa installation och kanalpaket så att jag kan hålla mig ajour med vad som händer i världen (eller så var det bara för att kunna följa de senaste nigerianska såporna). Hur som helst klev jag in på kontoret och uppgav mitt ärende. Jag hade förväntat mig att det skulle vara ungefär som när jag försökte beställa internetuppkoppling till mitt hus, dvs. jag skulle beställa, de skulle lova att komma inom några dagar, och en dryg vecka senare skulle jag fortfarande vänta. Men icke denna gång. En kvart senare står installatören med en parabol under armen och väntar på att jag ska köra hem honom till mig. Eftersom jag inte riktigt räknat med riktigt så snabba puckar hade jag givetvis inte tillräckigt mycket kontanter med mig, men det la installatörens chef gladeligen ut för min del. Sagt och gjort, jag körde hem grabben och några timmar senare hade jag fungerande sattelit-TV hemma. Får man den servicen från våra svenska leverantörer, eller för den delen någon annanstans?



Nöjd parabolägare

Apropå service - som så många andra av de privilegierade västerlänningarna här har jag en hushållerska. Föga förvånande känns det ganska märkligt att ha en person som går omkring och plockar upp, städar och diskar efter en varje dag. Men den känslan kanske man vänjer sig vid. Det gäller väl bara att se upp så man inte börjar ta servicen för given. Hur som helst är Pascaline alldeles utmärkt på att laga mat så frågan är: hur behåller man matchvikten?

Kontraster

Den gångna helgen tillbringades i Kibuye. En liten sömning stad vid den östra stranden av Kivusjön, ungefär mitt emellan sjöns norra och södra ände. Det är ett ställe man åker till för att slappna av, titta ut över det stilla vattnet och de trädbeklädda och lummiga bergen och kanske ta sig ett bad i det alldeles lagom tempererade vattnet. De enda ljud man nås av är kvittret och skriken från de många olika fåglar som har valt den idyll till boplats. När man sitter där och njuter av utsikten och den vackra naturen och det är så där precis lagom varmt är det svårt att föreställa sig ett mer harmoniskt och fridfullt ställe. Och Kibuye är faktiskt precis så fridfullt.

Utsikten ner mot Kibuye (själva stan är dock skymd)

Stefan i fototagen

Kontrasten finner man ett par mil bort, på andra sidan sjön vid bergen som tornar upp sig på motsatta stranden. Där är tillvaron allt annat än harmonisk. Där ligger Kongo, närmare bestämt Nord- och Sydkivu. Det som där försiggår är bortom min emotionella föreställningsförmåga, och idyllen här i Kibuye gör det om möjligt än mer obegripligt. Konflikten i östra Kongo förefaller mig väldigt komplex, och det enda man verkar kunna säga med säkerhet är att alla parter har oerhörda förbrytelser på sitt samvete. Den kongolesiska armén förefaller inte ha några problem med att plundra och våldföra sig på sin egna befolkning. Att man, åtminstone tidigare, gjort gemensam sak med den gamla folkmordmilisen interhamwe från Rwanda (som numer går under namnet FDLR) bidra ju inte direkt till att bättra på bilden. Laurent Nkundas CNDP förefaller inte vara ett dugg bättre de heller, kanske till och med tvärtom. I den här konflikten som färgas av såväl etnicitet (eller åtminstone tillskapad sådan), maktbalans mellan huvudstad och de östra delarna av landet samt ren och skär kamp om naturresurser är det svårt att se någon vinnare, men desto fler förlorare. Som vanligt är det civilbefolkningen som kommer i kläm och drabbas hårdast, vare sig det sker genom underlåtenhet, eller med berått mod. För den som vill läsa lite mer om konflikten kan jag utan tvekan rekommendera Figges artikel i senaste Fokus (http://www.fokus.se/2008/11/kongos-kollaps/).

Kontrasten mot det fridfulla Kibuye tror jag i alla fall lär oss en sak. Och det är att konflikten inte är ett naturligt tillstånd eller oundviklig. Det finns en annan möjlighet. För trots alla de problem med djup fattigdom som finns i det här landet är ändå Rwanda ett drömrike i jämförelse med östra Kongo. Och om det går att bygga något i Rwanda på ruinerna av folkmordet -94 går det även på andra sidan Kivusjön. Frågan är bara om vilja finns hos de som bestämmer.

Långt därborta i fjärran skymtar "Mörkrets Hjärta"

Precis som Sverige?

Om nu någon mot förmodan hade trott att Rwanda skulle vara isolerat från USA-valfeber kan vi snabbt slå fast att det är helt fel. Bortsett från att alla ex-pats noga följer spektaklet uppmärksammas det också en hel del i det ”riktiga” Rwanda, dvs. det liv som alla de lever som till skillnad från undertecknad inte befinner sig i utlänningsbubblan. Folk bär Obama-knappar och har klistrat Obama-stickers på sina bilar. Att det skulle finnas någon annan kandidat att stödja, eller ens rösta på, verkar inte vara möjligt att föreställa sig. Någon insiktsfull person konstaterade att om våra önskningar går i uppfyllelse kommer det de närmsta sex månaderna födas en hel drös rwandiska små-Obamas. Det vore nåt! Imorgon vet vi hur det blir med den saken…

Down town

Igår direkt efter jobbet åkte jag upp till centrala Kigali där de få lite större affärerna ligger. Jag skulle leta efter något som kunde tjänstgöra som en dålig ursäkt för en halloweenkostym inför en fest hos några jänkare här i stan. Att gå omkring i centrala Kigali är egentligen inte någon speciellt anmärkningsvärd upplevelse. Centrum är ganska litet och inte särskilt charmigt, och de få affärer som finns har ett, med våra mått mätt, väldigt dåligt utbud. Flera afrikanska storstäder lider av att vara ganska osäkra vilket dock inte är fallet i Kigali vilket givetvis är en stor fördel. Även efter mörkrets inbrott är det inte några som helst problem att gå omkring på gatorna bortsett från att det är ont om gatbelysning vilket ur trafiksäkerhetssynpunkt givetvis inte är optimalt. Men om det är ett av de större problemen med att röra sig fritt när man befinner sig i ett av världens fattigaste länder ska man nog skatta sig lyckligt lottad.

Hur som helst, när jag jagade runt där efter något att sätta på mig kom en äldre tiggande kvinna fram och bad om en gåva. Allt som oftast låter jag bli att ge något vilket jag efteråt alltid har mer eller mindre dåligt samvete för. Det som slår mig såhär i efterhand är dock att jag tycker en situation som den väldigt flyktiga som nu passerade är betydligt mycket svårare att hantera när jag kommer i kostymbyxor och skjorta, än om motsvarande hade inträffat om jag varit mer fritidsklädd. På något sätt står ju, åtminstone i mitt medvetande, den vita kostymklädda mannen för allt som den här kvinnan inte har och inte är, men Kalle klädd i t-shirt och jeans har inte riktigt samma utstrålning inbillar jag mig. Samtidigt är det ju samma människa under kläderna, och egentligen borde det inte vara någon skillnad (jag tvivlar på att det är det för den fattiga kvinnan). Handlar det bara om en skyddsmekanism för min egen del, eller är det kanske snarare ett sätt att försöka åtminstone mentalt minska klyftan mellan oss när jag känner att jag kan kliva ur mallen som den vita affärsmannen? Allehanda svar på den frågan tas tacksamt emot. Tills vidare fortsätter jag grubbla.