Mittens rike?

Jag vet inte om jag fått grepp om än Kigali, men jag börjar i alla fall få viss koll. De första intrycken kvarstår – det är en lugn och sympatisk stad. Men liten trots sina 700 000 invånare. Det är en väldigt tydlig känsla av att man befinner sig i en avkrok. Det är ju faktiskt lite märkligt med tanke på att Rwanda på flera sätt verkligen ligger i mitten. I mitten av Afrika, kontinenten som vi alla härstammar från, och som en gång bokstavligen var mänsklighetens centrum och vagga. Och idag är det så tydligt att man befinner sig långt ifrån världens centrum. Visst finns uppkoppling (duh!), satellit-tv, mobiltäckning nästan överallt och allt annat som en kräsen västerlänning kan tänkas kräva, men i både tempo och atmosfär märks det tydligt att staden och landet än så länge bara har kommit in i farstun i globaliseringsstugan. Man känner sig med andra ord ganska långt borta från den värld man är van vid. Det är en intressant känsla eftersom den (virtuella) världen samtidigt ofta bara är en knapptryckning bort.

Det är en både lockande och lite läskig känsla. Lockande därför att känslan av att vara lite avskärmad, även om det bara är en känsla, gör mig mer fokuserad på den verkliga världen såsom den pågår här på andra sidan skärmen. Om jag nu är avskärmad från den stora världen kan jag ju faktiskt se till att fokusera på det som betyder något, dvs. den handfasta verkligheten här framför mig. På något sätt får det lilla (som kanske är det stora?) en större roll. Det läskiga är att man får känslan av att tappa den delaktighet i den stora världen som man vant sig vid, samt givetvis upplevelsen av avstånd till familj och vänner.

Att Rwanda är en avkrok (för det är det tveklöst) har dock givetvis större och mer betydelsefulla implikationer än de eventuella känslor det förmår väcka i mig. Först och främst är det både en konsekvens av, och orsak till, att det alltjämt är ett av världens fattigaste länder. Även om globaliseringen är en process med såväl baksidor som framsidor menar jag att fördelarna överväger. Men det förutsätter att man globaliserar snarare än blir globaliserad. Och det är just det senare som många av de fattiga och minst globaliserade länderna riskerar råka ut för. De står utanför och tittar in, får kanske del av vissa av fördelarna, men långt ifrån alla samtidigt som kapaciteten att hantera problemen är så mycket lägre än hos dem som sitter på insidan. Nu är det som tur är inte ett obotligt tillstånd, även om det tar tid att komma tillrätta med. Vi får se hur långt landet hunnit när mina två år är till ändå, förhoppningsvis ytterligare lite längre tillbaka till mitten.