Den osynliga fattigdomen

Rwanda har på femton år rest sig ur askan och landet har onekligen gjort betydande framsteg när det gäller att förbättra levnadsvillkoren. Statistiken talar sitt tydliga språk när det gäller utbildning och hälsa. Men det är fortfarande ett väldigt fattigt land jag bor i. FN-organet UNDP rankar Rwanda på 166:e plats av totalt 179 länder i sin Human Development Index (Sverige ligger på plats 7), och trots många år av positiv ekonomisk tillväxt är BNP per capita i reala termer fortfarande bara 320 $ (vilket alltså ger en genomsnittlig levnadsstandard på 0,87 $ per dag). I nominella termer är siffrorna inte fullt lika dystra (500 $ per capita), men ändå tydliga i att vi talar om ett väldigt fattigt land (återigen kan vi jämföra med Sverige som har en BNP per capita på 47 870 $).

Som framgår av rubriken var det dock inte den djupa fattigdomen jag tänkte skriva om, utan den osynliga fattigdomen. Saken är nämligen den att i Kigali syns inte den väldigt djupa fattigdom som trots allt finns i landet. Visst syns här fattiga människor som bor i små, trånga och skjulliknande hus, men det är ändå långt ifrån vad man kan få se på de små landsbygdsvägarna där de allra sämst lottade bor i lerhyddor och barfotabarnen i bästa fall är klädda i en alltför sliten och stor t-shirt.

I Kigali är gatorna och trottoarerna rena och välsopade, bilarna nytvättade (om än buckliga eftersom folk kör som krattor) och tiggarna lyser i stort med sin frånvaro. Om man inte känner till statistiken, eller inte rör sig utanför stan skulle man få intrycket av att Rwanda på det hela taget är ett relativt rikt land. På granntomten utanför mitt kontorsfönster bor en av stans mindre lyckligt lottade invånare, och det tjänar som en bra påminnelse om att fattigdomen fortfarande är både stor och djup. Att den inte syns i Kigali beror nog dels på att inflyttningen från landsbygden till huvudstaden varit relativt begränsad (till skillnad från de flesta andra länder på ungefär samma inkomstnivå), men också på att man från officiellt håll gärna målar upp en bild av ett tryggt och välmående land. Med andra ord: det är nog en rimlig misstanke att tiggarna körs bort för att inte störa stadsbilden. Kanske tjänar också bilden av framgång som en påminnelse för rwandierna om hur långt man ändå kommit på femton år, och som ett sätt att inspirera inför framtiden.

Oavsett orsakerna hoppas att stadsbilden ser mer eller mindre likadan ut om femton-tjugo år, men att det då beror på att fattigdomen faktiskt inte är djupare än vad den ser ut att vara.