Associationer

Det är svårt att inte förknippa Rwanda med folkmordet. Detta trots att landet har så mycket mer som nationalparker med bergsgorillor, giraffer, zebror och flodhästar (dock inte i samma park), fantastiska landskap, stränder och sjöar osv. Men denna vecka är det svårt att inte låta tankarna vandra till det otänkbara och obegripliga som hände för femton år sedan.

Igår kväll (7 april) var jag på Amahoro-stadion, landets största fotbollsstadium, här i Kigali och deltog i en minnesceremoni över folkmordet. Det var en vacker och värdig tillställning där ordet hopp var det vägledandet temat. Samtidigt lämnade jag arenan med väldigt tungt hjärta. Inte därför att jag inte ser hopp i detta land, utan för att det som hände under de där hundra dagarna för exakt femton år sedan är så ofattbart omänskligt. Ceremonin, men ännu mer reaktionerna hos rwandierna runt omkring mig, bidrog till att känslomässigt åter en gång inpränta det som inte går att förstå. Flera personer i publiken fick under ceremonin akuta panikångestattacker där de oavbrutet skrek rakt ut. Som tur var fanns beredskap hos vårdpersonal på plats för att omhänderta de drabbade. Jag har aldrig sett så starka reaktioner på något liknande tidigare, och för mig blev det en påminnelse om att händelserna dels bara ligger femton år tillbaka i tiden (en relativt kort tidsrymd givet händelserna tror jag), men också att dessa människor upplevt grymheter som går utanför allt förstånd. Jag vet inte ens hur jag skulle kunna börja förstå deras upplevelser.

Som sagt var det en känslomässigt jobbig kväll, men samtidigt är jag glad att jag fick vara med om den. Dessutom finner jag förtröstan i att den dominerande känslan var sorg, men inte förtvivlan och uppgivenhet. Att ett land som genomgått det Rwanda har endast femton år senare har hopp som tema för en minneshögtid om folkmordet, och att försoning utan att glömma är ledord att ger mig ändå viss förtröstan inför framtiden. Visst finns splittring, misstro, hat och hämndbegär fortfarande kvar under ytan, men jag förundras ändå över att det inte är dessa känslor som är allt överskuggande och styr allt liv i Rwanda. Kanske kan det innebära att om ytterligare femton år är det inte endast folkmord som detta land förknippas med, utan också något mer positivt laddat.