Ägarskap

Ägarskap har varit ett "modeord" inom biståndssvängen de senaste fem-tio åren. Till skillnad från vissa andra termer som blir populära hoppas jag detta ord fortsätter vara viktigt även framöver. Tanken med ägarskap är kort och gott att landet i fråga, dvs. i detta fall Rwanda, ska vara ansvarigt och att det är landets regeringen som styr, formulerar politiken, drar upp riktlinjer och definierar prioriteringar för landets utveckling snarare än att givarna är de som sätter dagordningen. För en oinsatt en tämligen självklar princip, men tyvärrr något som alltför ofta saknats (och för en del av de svenska kommentatorer som numer hörs i biståndsdebatten en princip som inte förefaller vara särskilt central).

En anekdot, vars sanningshalt jag inte kan bedöma, säger att den tanzanska regeringen vid ett tillfälle förklarat för givarkollektivet i Tanzania att man från regeringens sida är beredda att ge fullt stöd till alla de initiativ som givarna vill sjösätta i landet. Oavsett om detta faktiskt hänt eller inte (eller om det är så det faktiskt fungerar i Tanzania) säger det något om hur bakvänt det kan bli med ägarskap ibland. I Rwanda är det, som tur är tror jag, ingen tvekan om vem som äger. Landets regering har en väldigt tydlig agenda som man driver, och såväl förarsäte som kartläsarposition är tveklöst tjingade av regeringen. Jag tror ibland planerna och ambitionerna är lite för ambitiösa (sekvensering och prioritering är knappast favoritgrenarna), och man kan ibland som givarrepresentant önska att regeringen skulle vara lite mer intresserad av dialog kring hur målen på bästa sätt kan uppnås. Men jag tror å andra sidan att det, jämfört med många andra väldigt fattiga länder, är ett ganska "angenämt" problem, och det tydliga ägarskapet är en stor styrka för landet så länge man fortsätter bedriva en politik som syftar till utveckling och minskad fattigdom. Intressant är det hur som helst att jobba i en sådan miljö.
Finansministern och hans statssekreterare äger