Gå direkt i fängelse utan att passera gå

Skolbesöket följdes några dagar senare av ett besök på ett rwandiskt fängelse. Anledningen till detta besök var att Rwanda begärt en exilrwandier misstänkt för delaktighet i folkmordet utlämnad från Sverige. Inför ett beslut från regeringen i frågan behövdes information om förhållandena i en ny del som håller på att byggas i ett redan existerande fängelse, där det är tänkt att de som överlämnas till Rwanda för folkmordsbrott ska sitta om de döms.

För egen del tycker jag det är både begripligt och naturligt att Rwanda vill pröva misstänkta förbrytare i sitt eget land. Det handlar nog dels om att det är en del i landets försoningsprocess, men också om att man från Rwandas sida vill visa att man är kapabel att hantera dessa frågor. Sen måste givetvis Sverige och andra länder som funderar över utlämning ordentligt pröva om det är lämpligt att lämna ut, men det är en annan fråga. Än så länge har inget land utlämnat en misstänkt folkmördare till Rwanda eftersom det funnits tveksamheter kring såväl möjligheter till en rättvis rättegång som de påföljder som varit aktuella.

På ett allmänt plan var besöket i den icke färdigställda delen mindre intressant än att besöka den del av fängelset som redan användes. Vi fick dels tillfälle att besöka den del där folk dömda för delaktighet i folkmordet satt (dvs. de som aldrig flytt till andra länder utan hela tiden varit en del av den rwandiska rättsprocessen), dels kvinnodelen av fängelset. Framför allt delen med män dömda för folkmordsbrott var överbefolkad (knappt 5000 män satt i delen), och fångarna bor väldigt trångt, men det var i alla fall hyfsat rent och ordnat. Det mest intressanta med besöket var att känna att den tydliga hierarki och respekt för auktoriteter som finns i det rwandiska samhället i stort också präglade livet innanför väggarna, kanske till och med i än större utsträckning. Det fanns ingen vidare bevakning, och en fånge som vill rymma har inga större problem att gå ut genom grinden. Men sådant förekommer inte. När vi gick över innergården bland de för folkmordsdömda åtföljdes vi endast av fängelsedirektören samt två vakter med batong. Inget mer. Men det kändes inte ens tillnärmelsevis hotfullt. Som sagt, en oerhörd respekt för auktoriteter och hierarkier.

Som grädde på moset fick vi också smaka på den bön-, majs- och lökröra som står på menyn var dag för fångarna och som stod redo att serveras. Kanske inte världen mest smakrika och spännande mat, men sannolikt hyfsat näringsrik och mättande. Dessvärre har inte alla fria medborgare i detta land alla gånger lika bra tillgång till mat så det är svårt att bli alltför upprörd över ensidig kost. Hur som helst var det på det hela taget en väldigt intressant upplevelse, och ett besök som jag definitivt är glad att jag fick möjlighet att göra.