På plats igen

Det är märkligt det där med att resa mellan kontraster. För mindre än en vecka sedan befann jag mig hemma i Stockholm, och nu är jag tillbaka i ett varmt och ganska fuktigt Kigali där skidföret och skridskoisarna är avgjort mycket sämre än de var i Sverige när jag lämnade, men där å andra sidan både mörkret och kylan inte gör sig påminda på samma sätt. En av de saker som slog mig när jag var hemma är hur snabbt jag kom in i gamla vanor. Känslan av att inte ha varit borta infann sig efter bara ett fåtal dagar. Samma sak när jag nu kommit ”hem” till Kigali och kunnat komma in i de rutiner jag skapat mig här.

Att komma hem till Kigali har sina fördelar. Livet här nere är onekligen bekvämt och på flera sätt väldigt enkelt. Det gäller inte minst det sociala livet som inte alls uppvisar samma behov av planering som Sthlm gör. Eftersom stan saknar såväl biograf som många andra kulturinrättningar blir valet mellan aktiviteter inte så stort, utan vi går ut och käkar och tar några öl. Många fler alternativ än så erbjuder inte den sociala scenen. Och eftersom utbudet av restauranger också är ganska begränsat är även det valet ganska enkelt. Som sagt, på det hela taget ganska enkelt och faktiskt bekvämt också. Den här bekväma tillvaron är givetvis inte var mans vardag, utan något som vi som har turen att vara privilegierade kan njuta av. Jag brottas fortfarande med att försöka få det att gå ihop för mig själv och hitta en lösning som känns känslomässigt acceptabel och som, för mig själv, rättfärdigar min situation här nere. Jag menar, jag är till syvende og sidst här för att försöka dra åtminstone något litet strå till stacken och bidra till att göra livet lite, lite bättre för fattiga rwandier. Och samtidigt har jag det så jäkla bra med fin bil, god mat på bordet varje dag, stort hus att bo i osv. (bilder på ”lyxlivet” kommer framöver). Är inte den där rika västerlänningen i sin fina bil provocerande i allt sitt överflöd. Gör jag, och vi andra ex-pats här nere, saker värre genom att så uppenbart tydliggöra klyftorna eller är det snarast mitt eget obehag inför klyftorna som gnager?

En lösning är givetvis att inte resa ut, att stanna där hemma där kontrasterna och skillnaderna är så mycket mindre. Men å andra sidan löser ju inte det problemet för någon annan än mig själv. Jag kommer bort från, och exponeras för fattigdomen, men den finns ju likafullt kvar ändå. Eller ligger lösningen kanske i att skänka alla sina besparingar och tillgångar till de mindre lyckligt lottade, att sälla sig till massorna som överlever på några få dollar per dag. På ett intellektuellt plan tror jag inte det är någon långsiktig lösning som bidrar till att minska eländet, men även på ett mer känslomässigt och egoistiskt plan har jag nog svårt för den lösningen. Jag är helt enkelt inte beredd att göra riktigt den uppoffringen. Så vad göra? Några svar på den frågan har jag inte, men kanske är det bra att frågan gnager i alla fall.