Beyoncé förenar

Det är något väldigt fascinerande med dansgolv. Det blir en smältdegel där de sociala skiljelinjer man normalt begränsas av blir suddigare. Extra tydligt tycker jag det blir i ett land som Rwanda där konstrasterna är så stora. De rwandier som dyker upp på samma dansgolv som jag då och då besöker tillhör förvisso en liten välbeställd elit, men även till denna grupp människor upplever jag ofta ett avstånd. På dansgolvet suddas som tur är detta avstånd ut. Där förenas man av en glädje och vilja att skaka sin rumpa till musiken. På något sätt känns allt enkelt och naturligt. Avstånden minskar och det förenar snarare än delar blir tydligare. Alla gillar ju Beyoncé liksom. Märkligt vad lite discomusik kan göra för att få en att fundera över politik, sociologi och identitet. Mer dunka, dunka till folket är kanske en bra slogan till nästa valrörelse.