Inlägg från norr

Kortrapport från Stockholm: nu är det jullov med snö, minusgrader och pulkaåkning.

I januari återupptas rapporteringen från sydligare breddgrader. Under nästa år lär det med stor sannolikhet dya upp inlägg om presidentvalet i Rwanda, fotbolls-VM i Sydafrika samt något om Nilens källa. Det kan vara värt att klicka in här igen...

Three down, none to go

”Det var den sista. Åk nu!”

Såhär nu när det börjar lacka mot jul passar jag på och citerar Robin Hood från Kalle Ankas julprogram. Men även om jag åker hem på julsemester så är det inte dags att lämna för gott riktigt än. Detta trots att jag nu prickat av ett besök i den sista av Rwandas tre nationalparker. De övriga två är dels safariparken Akagera i öster, samt Volcanoes uppe i gränstrakten till Kongo och Uganda (där bergsgorillorna bor). Den park som nu slutligen besöktes är Nyungwe nere i landets sydvästra hörn. Parken är en s.k. montane rainforest vilket på svenska kan översättas till väldigt bergig och lummig, men relativt sval regnskog. Parken är hemvist för en uppsjö fåglar, ett antal olika sorters apor och givetvis en mängd andra djur. Dessutom är naturen oerhört vacker, och dessutom en välkommen kontrast mot resterande delen av landet där större skogar är väldigt sällsynt.

Vid vårt besök helgen den första advent passade vi på att göra en vandring upp till ett idylliskt vattenfall.

Dessutom masade vi oss upp i ottan (04:00) för att gå och se på livs levande och vilda chimpanser. På vissa sätt en upplevelse som liknar att besöka bergsgorillorna, men samtidigt annorlunda på flera sätt. Till skillnad från de värdiga gorillorna som förstår att visa upp sig för turisterna håller schimpanserna till i träden, skriker och tjoar och är allmänt ovilliga att ställa upp på fotografier. På flera sätt känns ett besök hos schimpanserna som en riktigt Tarzan-upplevelse, medan man hos gorillorna känner sig mer som Richard Attenborough. Hur som helst, kul var det i alla fall!

Komma ut på landet

Jag har skrivit det tidigare, men man behöver då och då påminnas om att Rwanda fortfarande är ett väldigt fattigt land, och för det behöver man lämna Kigali och komma ut på landsbygden. Förra veckan fick vi förmånen att följa med Vi-skogen på fältbesök. Nedan följer några bilder från det besöket.

Besök i mänsklighetens vagga

För ett knappt år sedan fick jag besök här i Rwanda av två vänner som under några år bor och jobbar i Addis Abeba, Etiopien. De har sedan dess fått sällskap i Addis av ytterligare en gammal vän hemifrån. Med tre kompisar på plats i Addis, som alla tre dessutom börjar närma sig slutet på sina respektive vistelser där, fanns det alla skäl i världen för mig att företa ett besök i denna mänsklighetens vagga. Sagt och gjort: jag åkte över för en helg, närmare bestämt förra helgen.

Etiopien

Det finns en viss självklarhet med vilken man uttalar sig om platser man varit på i drygt två dygn. Man har varit där tillräckligt länge för att komma förbi stadiet av de allra första intrycken, men samtidigt har man bara börjat skrapa på ytan. Icke desto mindre är mitt klara intryck att Addis Abeba har många likheter med Kigali. Visst är det en mycket större stad, men för att vara en afrikansk storstad är den förvånansvärt välordnad och okaotisk. På det hela taget känner man sig ganska trygg i Addis, korruptionen är relativt osynlig, människorna är kanske lite mindre reserverade än rwandierna men samtidigt inte påträngande och när jag hör mina vänner beskriva hur det är att jobba i Etiopien med lokala motparter som har en väldigt tydlig egen agenda och drivkraft känner jag verkligen igen mig från Rwanda. Det som också slår mig är att Addis verkligen känns som en blandning mellan sub-sahariska Afrika och Nordafrika. Detta går igenom i såväl byggnader, mat som klädesstilar. Egentligen är det inget att förvånas över, snarare tvärtom givet landets geografiska läge, men det var en intressant upptäckt.

Addis

Så hur tillbringar man en bra helg i Addis? Till att börja med ska man ha trevliga människor omkring sig. Om man sen kombinerar det med god etiopisk (och internationell) mat, besök på några av de schyssta barerna som finns i stan och toppar med besök på några av de få sevärdheter som Addis erbjuder har man ett recept som åtminstone för min del fungerade alldeles utmärkt.

Mellanspel

Nästa inlägg kommer återigen handla om Afrika, men inför söndagens stora drabbning smyger jag in den här vackra skölden som ett litet mellanspel och för att visa var mina sympatier hör hemma.

Burundi i bilder

Precis som utlovat:

Burundi i ord

Förra helgen åkte vi till Burundi och huvudstaden Bujumbura. För min del var det första gången jag besökte det sydliga grannlandet. Vi var ett relativt stort gäng från Kigali som åkte ner, och fem av oss klämde in oss i min bil för resan ner samtidigt som övriga flög ner. Det var helt klart fascinerande att se Burundi, och att under själva bilfärden också få se mer än bara huvudstaden.

Burundi är på flera sätt där jag inbillar mig att Rwanda var för drygt tio år sedan. Även om Rwanda är fattigt är Burundi fattigare (fattigast i världen faktiskt). Det är också ett land där den mycket rikligare förekomsten av beväpnad militär längs med vägarna påminner om det nyligen avslutade inbördeskriget, och att röra sig fritt nattetid i Bujumbura på samma sätt som man kan göra i Kigali är inte att rekommendera. Men landet är också på flera sätt en kontrast gentemot Rwanda. Burundierna i gemen är mindre reserverade och försiktiga än människorna här i Rwanda, politik diskuteras och kritik av regeringen framförs betydligt mer öppet och oförblommerat. Landet har precis som Rwanda präglats av blodiga motsättningar mellan hutuer och tutsier under en stor del av tiden efter självständigheten (även om det aldrig kulminerade på samma sätt som i Rwanda) men man har valt en helt annan väg att hantera frågan. I Burundi kvoteras dessa två grupper in i parlament och regering samtidigt som man i Rwanda inte tillåter etniskt baserad politik.

Bujumbura som stad är betydligt mindre välordnad än Kigali, men intressant nog är utbudet av bra restauranger minst lika stort om inte större (vilket säger en del om det relativt begränsade utbudet i Kigali). Den stora charmen med Bujumbura är att stan breder ut sig vid stranden av Tanganyikasjön, och i utkanten av staden ligger en lång finkornig sandstrand där flera väldigt charmiga ställen har radat upp sig längs med vattnet. För de som tänker sig ett besök i Bujumbura kan jag särskilt rekommendera Bora-Bora. Man kan utan tvekan spendera lång tid på deras terrass med pool samtidigt som man blickar ut över de omgivande bergen i hjärtat av Afrika. Även om en dag på Bora-Bora är ett väldigt bra sätt att spendera en lördag i Bujumbura är det på flera sätt givetvis oerhört bisarrt att man kan sitta och ha det så bra och fridfullt när man befinner sig i ett så oerhört fattigt och relativt oroligt land som Burundi. För de av oss som har råd erbjuder till och med Bujumbura en möjlighet att sitta i solen och via trådlösa nätverk uppdatera sig på facebook, för många andra är verkligheten oerhört mycket hårdare. Det stämmer onekligen till eftertanke.

(Bilder kommer när jag sitter på en snabbare uppkoppling)

Beyoncé förenar

Det är något väldigt fascinerande med dansgolv. Det blir en smältdegel där de sociala skiljelinjer man normalt begränsas av blir suddigare. Extra tydligt tycker jag det blir i ett land som Rwanda där konstrasterna är så stora. De rwandier som dyker upp på samma dansgolv som jag då och då besöker tillhör förvisso en liten välbeställd elit, men även till denna grupp människor upplever jag ofta ett avstånd. På dansgolvet suddas som tur är detta avstånd ut. Där förenas man av en glädje och vilja att skaka sin rumpa till musiken. På något sätt känns allt enkelt och naturligt. Avstånden minskar och det förenar snarare än delar blir tydligare. Alla gillar ju Beyoncé liksom. Märkligt vad lite discomusik kan göra för att få en att fundera över politik, sociologi och identitet. Mer dunka, dunka till folket är kanske en bra slogan till nästa valrörelse.

I väntan på inspiration

Ont om inspiration att skriva på bloggen har det varit gott om på sistone. I väntan på att den ska infinna sig tipsar jag om detta specialreportage om Rwanda som Financial Times gjort. Läsvärt, och på det hela taget hyfsat rättvisande tycker jag.

Kommers men inga giraffer

Den här helgen blev väl inte riktigt som jag hade hoppats. Istället för att övernatta i tält bland girafferna och zebrorna i Akagera-parken blev det soffan och en försvarlig mängd tv-tittande för att bota en förkylning. Inte så mycket att skriva hem om direkt.

Bättre då att plita ned några rader om förra helgens begivenhet; Kigali expo. Kigali expo är en stor mässa som anordnas en gång per år och som drar utställare och försäljare från Rwanda och angränsande länder för att visa upp och sälja allt från kaffe och te till 10 kubikmeters vattentankar. Det kanske allra mest intressanta ståndet var det där Kigali City Council visade upp planer på hur staden ska utvecklas de närmsta decennierna. Ledordet var: If Singapore could do it, why can’t we. Det säger nog en hel del om ambitionerna och viljeinriktningen. Men det som också var kul med hela mässan var floran av aktivitet och kommers. Jag fick verkligen känslan av liv, rörelse och framåtanda. Jag har sagt det tidigare, men det förtjänar att upprepas: den otåliga känsla av att bygga nytt och utveckla som finns i det här landet är fascinerande och hoppingivande.

En påtaglig torrhet

Sommarstiltje, kanske. Eller en semesterlathet som klamrar sig kvar. Tidsbrist kan jag nog i alla fall inte skylla på. Oavsett orsaken har skrivandet här på bloggen legat nere ett bättre tag trots att det gått över en vecka sedan jag återbördats (eller snarare återbördat mig själv) till Rwanda och Kigali. En bidragande orsak är nog att jag inte fått så mycket inspiration och nya intryck att rapportera om den senaste tiden. Den största visuella förändringen är att växtligheten övergår alltmer från grönt till brunt och gult ju längre torrsäsongen lider. Föga förvånande egentligen. Torrsäsongen innebär också något högre temperaturer, men eftersom det är torrt blir hettan inte sådär klibbig och påträngande ni vet. Torrheten medför å andra sidan att det dammar väldigt mycket. Intet ont som inte har något gott med sig eller hur det nu var.

På det politiska planet är väl beslutet att utlämna en folkmordsmisstänkt rwandier från Sverige det mest intressanta som hänt de senaste veckorna med bäring på Sverige och Rwanda, även om utlämningen för tillfället är inhiberad (är det ett svenskt ord?). Jag tror för egen del att var ett riktigt beslut regeringen fattade. Återstår att se om Europadomstolen drar samma slutsats.

Semester

Idag gör jag min första dag på sommarsemestern, och om det inte händer något väldigt intressant Rwanda-relaterat som jag känner ett behov av att skriva om tar också bloggen semester några veckor. Jag är dock tillbaka i Kigali om en dryg månad, och i bästa fall vaknar bloggen till liv strax därefter.

Gå direkt i fängelse utan att passera gå

Skolbesöket följdes några dagar senare av ett besök på ett rwandiskt fängelse. Anledningen till detta besök var att Rwanda begärt en exilrwandier misstänkt för delaktighet i folkmordet utlämnad från Sverige. Inför ett beslut från regeringen i frågan behövdes information om förhållandena i en ny del som håller på att byggas i ett redan existerande fängelse, där det är tänkt att de som överlämnas till Rwanda för folkmordsbrott ska sitta om de döms.

För egen del tycker jag det är både begripligt och naturligt att Rwanda vill pröva misstänkta förbrytare i sitt eget land. Det handlar nog dels om att det är en del i landets försoningsprocess, men också om att man från Rwandas sida vill visa att man är kapabel att hantera dessa frågor. Sen måste givetvis Sverige och andra länder som funderar över utlämning ordentligt pröva om det är lämpligt att lämna ut, men det är en annan fråga. Än så länge har inget land utlämnat en misstänkt folkmördare till Rwanda eftersom det funnits tveksamheter kring såväl möjligheter till en rättvis rättegång som de påföljder som varit aktuella.

På ett allmänt plan var besöket i den icke färdigställda delen mindre intressant än att besöka den del av fängelset som redan användes. Vi fick dels tillfälle att besöka den del där folk dömda för delaktighet i folkmordet satt (dvs. de som aldrig flytt till andra länder utan hela tiden varit en del av den rwandiska rättsprocessen), dels kvinnodelen av fängelset. Framför allt delen med män dömda för folkmordsbrott var överbefolkad (knappt 5000 män satt i delen), och fångarna bor väldigt trångt, men det var i alla fall hyfsat rent och ordnat. Det mest intressanta med besöket var att känna att den tydliga hierarki och respekt för auktoriteter som finns i det rwandiska samhället i stort också präglade livet innanför väggarna, kanske till och med i än större utsträckning. Det fanns ingen vidare bevakning, och en fånge som vill rymma har inga större problem att gå ut genom grinden. Men sådant förekommer inte. När vi gick över innergården bland de för folkmordsdömda åtföljdes vi endast av fängelsedirektören samt två vakter med batong. Inget mer. Men det kändes inte ens tillnärmelsevis hotfullt. Som sagt, en oerhörd respekt för auktoriteter och hierarkier.

Som grädde på moset fick vi också smaka på den bön-, majs- och lökröra som står på menyn var dag för fångarna och som stod redo att serveras. Kanske inte världen mest smakrika och spännande mat, men sannolikt hyfsat näringsrik och mättande. Dessvärre har inte alla fria medborgare i detta land alla gånger lika bra tillgång till mat så det är svårt att bli alltför upprörd över ensidig kost. Hur som helst var det på det hela taget en väldigt intressant upplevelse, och ett besök som jag definitivt är glad att jag fick möjlighet att göra.

Skolavslutning

Förra fredagen avslutade jag arbetsveckan med att för första gången besöka en skola här i Rwanda. Skolan låg i byn Murama i sydöstra delarna av landet och är s.k. child friendly school finansierad till stor del av Unicef. Det biståndspengarna bland annat bidragit till är att finansiera separata toaletter för flickor och pojkar eftersom man märkt att separata toaletter bidrar till att hålla flickor som kommer in i puberteten kvar i skolan. Ett sådant här besök bidrar också till att tydliggöra hur långt Rwanda har kvar när det gäller att erbjuda bra utbildning till hela befolkningen. Flera av byggnaderna var förvisso nya och av bra standard, men fortfarande saknas nästan all utrustning utöver bänkar och en svart tavla. Som tur var hade de i alla fall en volleybollplan och en volleyboll.

Skolan hade totalt en personal på 30 personer varav 22 var lärare. När man betänker att skolan hade över 1100 elever inser man hur många elever varje lärare förväntas undervisa. Till det ska läggas stor brist på skolböcker m.m. Men ändå, totalt i landet ökar andelen barn i skolan hela tiden, kvalitén förefaller inte försämras avsevärt och andelen barn som går ut grundskolan ökar. Men andra ord går det ändå framåt, om än från en låg nivå. Dessvärre har regeringen också fått för sig att man ska införa engelska som undervisningsspråk i skolan redan från tidig ålder. Givet nivån på engelskkunskaperna hos lärarna bidrar det knappast till att höja kvalitén, snarast är risken överhängande att det blir tvärtom. Hur som helst var det som sagt ett intressant besök, och dessutom är det alltid trevligt att få sig lite dansuppvisning till livs.

Besök i storstan

För den hyfsat trofaste läsaren av denna blogg (om det nu finns några sådana kvar med tanke på hur dåligt det varit med uppdateringar…) torde det framgått att Rwanda är ett fascinerande och intressant land med en historia som både förskräcker, och inspirerar och med en historia som är lärorik på många sätt. På många sätt är också Kigali en väldigt bekväm stad att bo i, men den är inte speciellt spännande. Tvärtom är den i längden relativt tråkig, och saknaden av bio och annan kultur, ett större och mer varierat restaurangutbud osv. gör sig efter ett tag påmind. Som tillfällig besökare finns det tillräckligt mycket att göra och upptäcka för att inte bli uttråkad. Men för oss mer eller mindre bofasta som har möjligheten infinner sig efter ett tag känslan av att då och då behövs kortare miljöombyten. Tur då att storstaden Nairobi finns blott en timmes flygresa bort. Till det facila priset av 2600 kr kunde jag löpa mig en biljett till denna regionala metropol. Sagt och gjort! Den förra helgen tillbringades följaktligen med sushi, biobesök, shopping och andra högst världsliga, och materiella, förströelser. Ibland är det faktiskt värt en del att få äta rå fisk och bra mexikanskt, gå på riktig bio och njuta av en bra Mojito. Att ett Nairobibesök nästan oundvikligen också innebär bilköer blir också på något märkligt sätt en del av upplevelsen.
I spänd väntan på sushi

Nya vänner?

Jag trodde nog redan innan jag flyttade ned till Rwanda att det till en början skulle bli mycket umgänge med andra ex-pats. Men att det fortfarande efter ett drygt halvår fortfarande skulle vara så att jag nästan uteslutande umgås med andra européer och amerikaner trodde jag kanske inte. Jag klagar absolut inte på det umgänge jag har. Tvärtom, de ex-pats jag träffat här nere är supertrevliga.
Supertrevliga ex-pats

Det är helt enkelt svårare än jag förutsåg att få ett reguljärt umgänge med rwandier. Jag är dock långt ifrån ensam om att uppleva detta. Merparten av ”västerlänningarna” jag känner har relativt få rwandiska vänner även om det givetvis finns undantag. Det är inte på något sätt omöjligt att träffa rwandier, men tillfällena att träffas naturligt är helt enkelt inte så många. Möjligen är anledning till det begränsade umgänget med rwandier att jag är bekväm och inte ”försöker” mer, möjligen är det helt enkelt inte så lätt. Kanske är rwandierna som jag trots allt träffar återhållsamma eftersom de vet att jag inte är här för gott. De vet att jag åker hem igen efter några år, och deras incitament att inleda en vänskap är därmed möjligen svagare. De rwandier som jag ändock träffar och umgås sporadiskt med är samtidigt en liten och privilegierad klick. De är knappast representativa för hur merparten av den jordbrukande befolkningen har det. Oavsett orsak undrar jag vad konsekvensen är. Blir följden att jag riskerar komma hem utan att ha fått en bra bild av hur rwandier har det och hur de tycker och tänker?

Gisenyi och Goma

På första maj hör det ju till att demonstrera, men vi hoppade över det i år. Istället packade jag och några vänner in oss i bilen och åkte de tre timmarna till Gisenyi vid Kivu-sjön. Helgen tillbringades i epikureisk anda med sol, bad och strandparty. Det är ändå något visst att dansa på stranden halv tre på morgonen, med tre hyfsat skönsjungande tjejer från Uganda, som försöker efterlikna Destiny’s Child, på scen. En upplevelse som jag tror vi utan tvekan kan klassificera som once in a lifetime.

Vi passade också på att ”turista” lite i grannlandet Demokratiska Republiken Kongo. Gisenyi ligger nämligen granne med Goma, och vi bestämde oss för att ta en titt på denna stad som för den som endast känner till den via internationell media nog mest förknippas med krig, våldtäkt och flyktingströmmar. För min egen del var det första gången jag besökte staden, och även om jag visste att läget numer är relativt lugnt fanns ändå ett litet mått av osäkerhet. Den visade sig vara helt obefogad, för vår del i alla fall. Nu besökte vi Goma mitt på ljusa dan vilket säkert bidrog, men under de två-tre timmar vi gick omkring i stan upplevde jag aldrig någon obehaglig eller hotfull stämning (även om spåren av våldet givetvis syns, bland annat i form av FN-soldater). Stan i sig är nu inte så värst mycket att se. Det mest intressanta är snarare konstrasten mot Gisenyi på andra sidan gränsen. Goma är mer av det Afrika jag har sett i andra länder på den här kontinenten.

Slangbellan får man lämna utanför krogen.

Medan Gisenyi snarast har karaktären av en välstädad, men något bedagad och sömning småstad som sträcker ut sig längs med den vackra Kivusjön, vänder sig Goma närmast bort från sjön upp mot de lavatäckta sluttningarna och den närbelägna vulkanen som ödelade delar av staden för några år sedan. Det är skitigare, saknas trottoarer att gå på, folk säljer allt mellan himmel och jord i vart och vartannat gathörn och hela stan är generellt mer rörig och oorganiserad. Väldigt intressant att se, men som sagt, knappast en stad man besöker för nöjes skull så många gånger. Det som lockar till fler besök är dock utbudet av goda ostar och att priserna på vin är lägre än här i Rwanda. Och det kan nog vara en morot för att göra fler besök misstänker jag.

Spåren av vulkanutbrottet syns fortfarande mitt i stan.

Den osynliga fattigdomen

Rwanda har på femton år rest sig ur askan och landet har onekligen gjort betydande framsteg när det gäller att förbättra levnadsvillkoren. Statistiken talar sitt tydliga språk när det gäller utbildning och hälsa. Men det är fortfarande ett väldigt fattigt land jag bor i. FN-organet UNDP rankar Rwanda på 166:e plats av totalt 179 länder i sin Human Development Index (Sverige ligger på plats 7), och trots många år av positiv ekonomisk tillväxt är BNP per capita i reala termer fortfarande bara 320 $ (vilket alltså ger en genomsnittlig levnadsstandard på 0,87 $ per dag). I nominella termer är siffrorna inte fullt lika dystra (500 $ per capita), men ändå tydliga i att vi talar om ett väldigt fattigt land (återigen kan vi jämföra med Sverige som har en BNP per capita på 47 870 $).

Som framgår av rubriken var det dock inte den djupa fattigdomen jag tänkte skriva om, utan den osynliga fattigdomen. Saken är nämligen den att i Kigali syns inte den väldigt djupa fattigdom som trots allt finns i landet. Visst syns här fattiga människor som bor i små, trånga och skjulliknande hus, men det är ändå långt ifrån vad man kan få se på de små landsbygdsvägarna där de allra sämst lottade bor i lerhyddor och barfotabarnen i bästa fall är klädda i en alltför sliten och stor t-shirt.

I Kigali är gatorna och trottoarerna rena och välsopade, bilarna nytvättade (om än buckliga eftersom folk kör som krattor) och tiggarna lyser i stort med sin frånvaro. Om man inte känner till statistiken, eller inte rör sig utanför stan skulle man få intrycket av att Rwanda på det hela taget är ett relativt rikt land. På granntomten utanför mitt kontorsfönster bor en av stans mindre lyckligt lottade invånare, och det tjänar som en bra påminnelse om att fattigdomen fortfarande är både stor och djup. Att den inte syns i Kigali beror nog dels på att inflyttningen från landsbygden till huvudstaden varit relativt begränsad (till skillnad från de flesta andra länder på ungefär samma inkomstnivå), men också på att man från officiellt håll gärna målar upp en bild av ett tryggt och välmående land. Med andra ord: det är nog en rimlig misstanke att tiggarna körs bort för att inte störa stadsbilden. Kanske tjänar också bilden av framgång som en påminnelse för rwandierna om hur långt man ändå kommit på femton år, och som ett sätt att inspirera inför framtiden.

Oavsett orsakerna hoppas att stadsbilden ser mer eller mindre likadan ut om femton-tjugo år, men att det då beror på att fattigdomen faktiskt inte är djupare än vad den ser ut att vara.

Zanzibar

Zanzibar är inte Rwanda. Det står helt klart efter ett kortare besök under påsken. Zanzibar är VARMT (ungefär så varmt som man förväntar sig att det ska vara vid ekvatorn). Det saknas trottoarer, gatorna är inte välstädade och kommersen pågår lite överallt. På ett sätt kan man säga att Zanzibar är lite mer Afrika "på riktigt" i jämförelse med den något mer "light version" betonade känslan i Rwanda av idag.

Hur som helst var det riktigt trevligt att få se lite hav, få äta utmärkt fisk och skaldjur, och få slappa lite på en kritvit strand. Dessutom finns den något bedagade och mycket charmiga Stone Town där man utan problem kan tillbringa en dag eller två med att gå runt i gränderna och titta på de många vackra dörrarna.

Osorterade funderingar

Påskhelgen tillbringades på Zanzibar med sol, bad och utmärkt fisk och skaldjur. Bilder från den lilla kortsemestern kommer inom kort, men detta inlägg blir ytterligare en liten fundering/reflektion kring den afrikanska kontinenten och hur det är att besöka den jämfört med att besöka andra världsdelar. Allt givetvis utifrån min egen utgångspunkt och mina intryck. 

Asien är en kontinent som kastar sig över en upplevelsemässigt. Det är åtminstone min erfarenhet av de länder i den världsdelen som jag rest i. Kulturen, människorna och maten som är så radikalt annorlunda slår emot en och intrycken haglar. Som många andra blir jag ögonblickligen förtrollad av denna upplevelse. Det är intensivt, omtumlande, ibland skrämmande men framför allt kittlande. Vad det än är, så är det inte något som med svenska eller västerländska mått mätt kan kallas alldagligt. 

Afrika, eller åtminstone mina upplevelser av denna kontinent, är inte lika ”direkt”. Afrika smyger sig på. Upplevelsen är inte lika intensiv, det är sällan samma folkmyller, inte heller samma intensiva och plötsliga kulturella krock. Men Afrika lockar oss ändå. För egen del tilltog nog lockelsen och fascinationen med kulturen, naturen och de människor man möter mer och mer efterhand som jag tillbringat tid här. Egentligen bör man nog akta sig för att skriva så generellt om en så rik och varierad kontinent. Givetvis går det inte att dra alla afrikanska länder över en kam, men min upplevelse av de länder jag varit i förenas ändå av en känsla (eller snarare en grupp känslor). Det är en känsla som är svår att klä i ord, men den rödaktiga jorden och känslan av att sitta och titta upp på stjärnhimlen i den varma afrikanska natten när det mesta runt omkring en är mörkt och tyst är väldigt speciell. Jag är inte säker, men kanske är det den där känslan av att hitta tillbaka till det okonstlade och enkla som är speciellt. Hur som helst kryper den känslan under skinnet på mig. 

Möjligen är det inte ett dugg intressant för dig kära läsare att ta del av dessa funderingar, men det är ju trots allt min blogg där jag skriver om det som faller mig in. Och om inte ovanstående föll dig på läppen så kanske nästa inlägg är intressantare. Då blir det i alla fall lite bilder. A bien tot.

Associationer

Det är svårt att inte förknippa Rwanda med folkmordet. Detta trots att landet har så mycket mer som nationalparker med bergsgorillor, giraffer, zebror och flodhästar (dock inte i samma park), fantastiska landskap, stränder och sjöar osv. Men denna vecka är det svårt att inte låta tankarna vandra till det otänkbara och obegripliga som hände för femton år sedan.

Igår kväll (7 april) var jag på Amahoro-stadion, landets största fotbollsstadium, här i Kigali och deltog i en minnesceremoni över folkmordet. Det var en vacker och värdig tillställning där ordet hopp var det vägledandet temat. Samtidigt lämnade jag arenan med väldigt tungt hjärta. Inte därför att jag inte ser hopp i detta land, utan för att det som hände under de där hundra dagarna för exakt femton år sedan är så ofattbart omänskligt. Ceremonin, men ännu mer reaktionerna hos rwandierna runt omkring mig, bidrog till att känslomässigt åter en gång inpränta det som inte går att förstå. Flera personer i publiken fick under ceremonin akuta panikångestattacker där de oavbrutet skrek rakt ut. Som tur var fanns beredskap hos vårdpersonal på plats för att omhänderta de drabbade. Jag har aldrig sett så starka reaktioner på något liknande tidigare, och för mig blev det en påminnelse om att händelserna dels bara ligger femton år tillbaka i tiden (en relativt kort tidsrymd givet händelserna tror jag), men också att dessa människor upplevt grymheter som går utanför allt förstånd. Jag vet inte ens hur jag skulle kunna börja förstå deras upplevelser.

Som sagt var det en känslomässigt jobbig kväll, men samtidigt är jag glad att jag fick vara med om den. Dessutom finner jag förtröstan i att den dominerande känslan var sorg, men inte förtvivlan och uppgivenhet. Att ett land som genomgått det Rwanda har endast femton år senare har hopp som tema för en minneshögtid om folkmordet, och att försoning utan att glömma är ledord att ger mig ändå viss förtröstan inför framtiden. Visst finns splittring, misstro, hat och hämndbegär fortfarande kvar under ytan, men jag förundras ändå över att det inte är dessa känslor som är allt överskuggande och styr allt liv i Rwanda. Kanske kan det innebära att om ytterligare femton år är det inte endast folkmord som detta land förknippas med, utan också något mer positivt laddat.

Om detta må vi berätta

På kvällen den 6 april 1994 sköts den dåvarande Rwandiske presidentens flygplan ner strax innan landning i Kigali. Några timmar senare startade ett av historiens blodigaste och mest brutala folkmord. Imorgon tisdag (den 7 april) är det på dagen 15 år sedan denna 100 dagar långa mardröm inleddes.

Den 7 april är helgdag här i Rwanda och hela denna vecka är Genocide Memorial Week. Trots alla bevis och den massiva flod av information som finns förnekas fortfarande folkmordet i vissa läger. Därför tror jag att det är viktigt att fortsätta uppmärksamma minnet av det som hände. Det urskillningslösa dödandet som går utöver ens föreställningsförmåga, ondskan, brutaliteten, dehumaniseringen, sveket från det internationella samfundet osv. men också orsakerna, förberedelserna och upptakten, motståndet, slutet på dödandet samt hur Rwanda klättrar ur avgrunden.

Förhoppningsvis ges 15-årsdagen uppmärksamhet även i svenska medier. För den som är intresserad arrangerar Forum för levande historia ett heldagsseminarium om händelserna 1994.

Ägarskap

Ägarskap har varit ett "modeord" inom biståndssvängen de senaste fem-tio åren. Till skillnad från vissa andra termer som blir populära hoppas jag detta ord fortsätter vara viktigt även framöver. Tanken med ägarskap är kort och gott att landet i fråga, dvs. i detta fall Rwanda, ska vara ansvarigt och att det är landets regeringen som styr, formulerar politiken, drar upp riktlinjer och definierar prioriteringar för landets utveckling snarare än att givarna är de som sätter dagordningen. För en oinsatt en tämligen självklar princip, men tyvärrr något som alltför ofta saknats (och för en del av de svenska kommentatorer som numer hörs i biståndsdebatten en princip som inte förefaller vara särskilt central).

En anekdot, vars sanningshalt jag inte kan bedöma, säger att den tanzanska regeringen vid ett tillfälle förklarat för givarkollektivet i Tanzania att man från regeringens sida är beredda att ge fullt stöd till alla de initiativ som givarna vill sjösätta i landet. Oavsett om detta faktiskt hänt eller inte (eller om det är så det faktiskt fungerar i Tanzania) säger det något om hur bakvänt det kan bli med ägarskap ibland. I Rwanda är det, som tur är tror jag, ingen tvekan om vem som äger. Landets regering har en väldigt tydlig agenda som man driver, och såväl förarsäte som kartläsarposition är tveklöst tjingade av regeringen. Jag tror ibland planerna och ambitionerna är lite för ambitiösa (sekvensering och prioritering är knappast favoritgrenarna), och man kan ibland som givarrepresentant önska att regeringen skulle vara lite mer intresserad av dialog kring hur målen på bästa sätt kan uppnås. Men jag tror å andra sidan att det, jämfört med många andra väldigt fattiga länder, är ett ganska "angenämt" problem, och det tydliga ägarskapet är en stor styrka för landet så länge man fortsätter bedriva en politik som syftar till utveckling och minskad fattigdom. Intressant är det hur som helst att jobba i en sådan miljö.
Finansministern och hans statssekreterare äger

Paus

Dags igen för ett litet avbrott från vardagen här mitt på den afrikanska kontinenten. I eftermiddag piper jag iväg till Nairobi för vidarebefordran till Zürich och därifrån till en schweizisk alpby. Japp, det är dags för en veckans skidåkning med pojkarna hemifrån. Jag bifogar en liten stämningsbild så ni förstår hur bra jag ska ha det.

Besök

Det har onekligen varit dåligt med bloggande på senare tid. Jag har haft turen att ha haft besök hemifrån Svedala, och därför har jag haft lite dåligt med tid för att underhålla den eventuella virtuella publiken. Hur som helst, om det eventuellt är någon som fortfarande läser denna blogg så ber jag om ursäkt. Jag kompenserar med några bilder från nationalparken Akagera, som besöktes för två helger sen, samt från Gisenyi vid Kivu-sjön.

På det hela taget verkar hela den besökande ”delegationen” vara väldigt nöjda med sitt besök, och jag tycker givetvis att det var kanon att få se delar av familjen igen, inte minst eftersom det nog dröjer tills i sommar innan jag får se dem igen.

En mamma, en syster, en systerdotter, en parkvakt och en giraff.

Underbara Kivu-sjön, denna gång i Gisenyi, inte Kibuye.

Helt klart badbart

Perspektiv

Förra helgen åkte vi till Kibuye vid Kivu-sjöns strand. Det är en oerhört fridfull liten stad där de små hotellen ligger inbäddade i små vikar omgivna av lummiga branta sluttningar. Väldigt idylliskt är det allt som oftast, och även denna gång trots att vi var ett gäng på drygt tio personer som gjort gemensam sak och åkt dit. lite smolk i glädjebägaren blev det dock. På lördagen åkte vi ut med båt till en liten ö som heter Amahoro. Större delen av dagen tillbringades på ön med att läsa böcker, slappa i solen och vänta på maten från den lilla serveringen. När vi vid dagens slut skulle betala notan för hela sällskapet visade det sig att kycklingen var betydligt dyrare än de som beställt den trodde. Det i sin tur ledde till en ganska upphetsad och hätsk diskussion mellan en amerikansk bekant och personalen på serveringen. Det hela slutade med att personen i fråga vägrade betala hela summan på notan även om han i slutändan betalade mer än det pris som han hävdar de uppgivit från början.

Jag förstår poängen om att har de uppgett ett pris så är gäller det, men hela händelsen tycker jag ändå var obekväm. Diskussionen handlade inte om några jättesummor (drygt 100 kr), och problemet som jag ser det är att även om diskussionen inte inbegrep mig eller många av de andra som vi var där tillsammans med färgar givetvis intrycket från hans beteende av sig på oss (han agerade också utan att fråga oss om synpunkter eller råd). I ett land där vi både representerar, och i jämförelse också är, de som har allt är det inte ett intryck som jag vill ska förstärkas med att bråka om små summor. Hur som helst var det en lärorik, om än inte alldeles angenäm, upplevelse som för min del handlar mycket om vilket perspektiv man har på sig själv och sin roll.

Kuperat, inte bergigt

Det är lite märkligt att det i ett så kuperat land som Rwanda finns så få rena klippväggar och liten möjlighet till klättring. För ett par veckor sedan tog vi oss i alla fall ut till ett av de ställen som ligger närmast Kigali. Kvalitén på klättringen var väl sisådär får man säga, men det var kul att få känna lite på klippa igen.

Och utsikten var det inget fel på.

Dessutom var vi nog dagens attraktion bland traktens ungar som kom och tittade och det är ju aldrig fel med lite publik när man svettas.

Stiltje

Det har varit lite stiltje på bloggen här ett tag, men frukta inte, det ska bli bättre. Som kompensation kommer här lite bilder från den gångna helgen som spenderades i Queen Elizabeth National Park i Uganda. Vi bodde på Katara Lodge som ägs av en kollega här nere, och det var kort sagt ett helt fantastiskt ställe med milsvid utsikt över savannen. Det framgår förhoppningsvis av bilden nedan som är tagen från baren. Taken som skymtar i förgrunden är de ”stugor” man bor i.

Möjligheterna att slappa i en hängmatta med utsikt över savannen bidrog också till att förgylla tillvaron.

Blandade bilder från parken.

Kort sagt en helt lysande helg!