Bröllop med Fanta

Förra söndagen var vi på bröllop. Eller om man ska hålla sig lite närmare sanningen så var vi på delar av ett bröllop. Rwandiska bröllop tar nämligen ganska lång tid. En hel dag närmare bestämt. Vi valde därför att vara med på den första, traditionella, delen av bröllopet. Det var intressant att få se och vara med om detta, men om man ska vara ärlig var det kanske lite långdraget. Själva upplägget var att brudgummens familj, vänner och annat löst folk som den sidan lyckats skrapa ihop (i detta fall inkluderades vi på den sidan) besöker brudens familj, vänner mfl. Familjeäldste från de respektive familjerna (endast män givetvis) förhandlar sedan om ifall brudens familj ska låta henne gifta sig med den tilltänkte brudgummen. Desto större följe endera familjen kan skrapa ihop desto mer inflytelserik framstår givetvis den familjen. För att övertala brudens familj medförs dessutom olika gåvor. På den gamla goda tiden var det banan- och honungsöl men numer kommer man med sådana furstliga gåvor som stora flaskor med Fanta och Coca Cola (hemgiften bestod också av kossor som dock inte var med vid själva ceremonin).
Japp, det är Fanta de kommer med.

När väl brudens och brudgummens familjer kommit överens om att det är en bra idé att de unga tu ska få gifta sig leds bruden ut ur huset. Ibland, men tyvärr inte denna gång, förs dock en gammal gumma eller liten flicka ut först under betygelser om att det är den enda kvarvarande ogifta bruden i huset. Först efter högljudda, men glada, protester från brudgummens familjs sida förs därefter den riktiga bruden ut.

Förväntasfull brudgum och marsalkar

Stämningen under hela den ceremoni är väldigt uppsluppen och det skämtas hejvilt från båda sidor. Tyvärr skedde hela dialogen på Kinyarwanda vilket bidrog till att vi utbölingar inte blev riktigt delaktiga och inte kunde roa oss åt det hela på samma sätt som övriga gäster. Kul var det i alla fall ändå att få vara med.

Återvändande

Det finns platser som man känner att man bara måste återvända till. Katara lodge är ett av dessa. Det är ett ställe som bara osar av fridfullhet. För ganska exakt ett år sedan besökte vi detta ställe för första gången. Då låg fokus på att ut och spana djur i Queen Elisabeth National Park. Den här gången masade vi oss förvisso upp i gryningen för att se om vi kunde få syn på några av parken lejon och leoparder (vi lyckades med att se de förra), men syftet med besöket var snarast att koppla av, och njuta av atmosfären som detta ställe har. Att sitta på terrassen med en kall öl och läsa en god och tankeväckande bok samtidigt som hela savannen sträcker ut sig framför fötterna på en är onekligen upplevelse som får åtminstone mig att nästan vilja ta till religiösa uttryck som salighet.

Det finns något i platsen och upplevelsen som för tankarna till det okomplicerade och ursprungliga. Kanske har det mer närheten mellan det påtagligt jordiska som savannen representerar och den känsla av behaglighet och lugn på ett själsligt plan som jag får. På något sätt blir detta ställe för mig en sinnebild av den ljusa sidan av mina lärdomar och intryck här i hjärtat av Afrika. Det som utan djupare eftertanke kanske kan sammanfattas i: ett enkelt, trivsamt och okonstlat men ändå rikt liv.

Visst finns det flera platser här i världen som jag känner ett behov av att besök igen, och som sagt är Katara Lodge en av dessa. Frågan är bara hur vi ska kunna upprätthålla samma frekvens på besöken när vi flyttar tillbaka till Europa. Men det är en senare fråga. Just nu passar jag istället bara på att försöka vara i nuet.

Tjat

Tillbaka i Kigali efter en mycket trivsam julledighet slås jag återigen av vilka kontraster det innebär att bo här och med jämna mellanrum besöka Europa och Sverige. Jag vet att jag blir lite tjatig om det här med kontraster, men det blir oerhört påtagligt vad det ordet faktiskt innebär när man på kort tid förflyttas mellan ett vintrigt Europa med det höga tempo och alla resurser som en modern storstad har till ett betydligt varmare och lugnare Rwanda. Dessutom blir ju kontrasterna mellan de som har och de som inte har än tydligare när man precis kommer från ett land där, som tur är, skillnaderna är betydligt mycket mindre.

Kanske är jag också mer uppmärksam på min egen känsla och reaktion eftersom jag vet att det inte blir så många fler ”kontrastresor” för min del eftersom jag flyttar hem från Rwanda efter sommaren. Oavsett vilket tror jag en viktig behållning och lärdom från att bo och vistas, eller för den del besöka, ett land som Rwanda ligger just i upptäckten av konstrasterna och skillnaderna. Utan dem blir vi fattigare och vår förståelse försvåras. Det är nog därför jag tjatar om dem.

Inlägg från norr

Kortrapport från Stockholm: nu är det jullov med snö, minusgrader och pulkaåkning.

I januari återupptas rapporteringen från sydligare breddgrader. Under nästa år lär det med stor sannolikhet dya upp inlägg om presidentvalet i Rwanda, fotbolls-VM i Sydafrika samt något om Nilens källa. Det kan vara värt att klicka in här igen...

Three down, none to go

”Det var den sista. Åk nu!”

Såhär nu när det börjar lacka mot jul passar jag på och citerar Robin Hood från Kalle Ankas julprogram. Men även om jag åker hem på julsemester så är det inte dags att lämna för gott riktigt än. Detta trots att jag nu prickat av ett besök i den sista av Rwandas tre nationalparker. De övriga två är dels safariparken Akagera i öster, samt Volcanoes uppe i gränstrakten till Kongo och Uganda (där bergsgorillorna bor). Den park som nu slutligen besöktes är Nyungwe nere i landets sydvästra hörn. Parken är en s.k. montane rainforest vilket på svenska kan översättas till väldigt bergig och lummig, men relativt sval regnskog. Parken är hemvist för en uppsjö fåglar, ett antal olika sorters apor och givetvis en mängd andra djur. Dessutom är naturen oerhört vacker, och dessutom en välkommen kontrast mot resterande delen av landet där större skogar är väldigt sällsynt.

Vid vårt besök helgen den första advent passade vi på att göra en vandring upp till ett idylliskt vattenfall.

Dessutom masade vi oss upp i ottan (04:00) för att gå och se på livs levande och vilda chimpanser. På vissa sätt en upplevelse som liknar att besöka bergsgorillorna, men samtidigt annorlunda på flera sätt. Till skillnad från de värdiga gorillorna som förstår att visa upp sig för turisterna håller schimpanserna till i träden, skriker och tjoar och är allmänt ovilliga att ställa upp på fotografier. På flera sätt känns ett besök hos schimpanserna som en riktigt Tarzan-upplevelse, medan man hos gorillorna känner sig mer som Richard Attenborough. Hur som helst, kul var det i alla fall!

Komma ut på landet

Jag har skrivit det tidigare, men man behöver då och då påminnas om att Rwanda fortfarande är ett väldigt fattigt land, och för det behöver man lämna Kigali och komma ut på landsbygden. Förra veckan fick vi förmånen att följa med Vi-skogen på fältbesök. Nedan följer några bilder från det besöket.

Besök i mänsklighetens vagga

För ett knappt år sedan fick jag besök här i Rwanda av två vänner som under några år bor och jobbar i Addis Abeba, Etiopien. De har sedan dess fått sällskap i Addis av ytterligare en gammal vän hemifrån. Med tre kompisar på plats i Addis, som alla tre dessutom börjar närma sig slutet på sina respektive vistelser där, fanns det alla skäl i världen för mig att företa ett besök i denna mänsklighetens vagga. Sagt och gjort: jag åkte över för en helg, närmare bestämt förra helgen.

Etiopien

Det finns en viss självklarhet med vilken man uttalar sig om platser man varit på i drygt två dygn. Man har varit där tillräckligt länge för att komma förbi stadiet av de allra första intrycken, men samtidigt har man bara börjat skrapa på ytan. Icke desto mindre är mitt klara intryck att Addis Abeba har många likheter med Kigali. Visst är det en mycket större stad, men för att vara en afrikansk storstad är den förvånansvärt välordnad och okaotisk. På det hela taget känner man sig ganska trygg i Addis, korruptionen är relativt osynlig, människorna är kanske lite mindre reserverade än rwandierna men samtidigt inte påträngande och när jag hör mina vänner beskriva hur det är att jobba i Etiopien med lokala motparter som har en väldigt tydlig egen agenda och drivkraft känner jag verkligen igen mig från Rwanda. Det som också slår mig är att Addis verkligen känns som en blandning mellan sub-sahariska Afrika och Nordafrika. Detta går igenom i såväl byggnader, mat som klädesstilar. Egentligen är det inget att förvånas över, snarare tvärtom givet landets geografiska läge, men det var en intressant upptäckt.

Addis

Så hur tillbringar man en bra helg i Addis? Till att börja med ska man ha trevliga människor omkring sig. Om man sen kombinerar det med god etiopisk (och internationell) mat, besök på några av de schyssta barerna som finns i stan och toppar med besök på några av de få sevärdheter som Addis erbjuder har man ett recept som åtminstone för min del fungerade alldeles utmärkt.