I väntan på inspiration

Ont om inspiration att skriva på bloggen har det varit gott om på sistone. I väntan på att den ska infinna sig tipsar jag om detta specialreportage om Rwanda som Financial Times gjort. Läsvärt, och på det hela taget hyfsat rättvisande tycker jag.

Kommers men inga giraffer

Den här helgen blev väl inte riktigt som jag hade hoppats. Istället för att övernatta i tält bland girafferna och zebrorna i Akagera-parken blev det soffan och en försvarlig mängd tv-tittande för att bota en förkylning. Inte så mycket att skriva hem om direkt.

Bättre då att plita ned några rader om förra helgens begivenhet; Kigali expo. Kigali expo är en stor mässa som anordnas en gång per år och som drar utställare och försäljare från Rwanda och angränsande länder för att visa upp och sälja allt från kaffe och te till 10 kubikmeters vattentankar. Det kanske allra mest intressanta ståndet var det där Kigali City Council visade upp planer på hur staden ska utvecklas de närmsta decennierna. Ledordet var: If Singapore could do it, why can’t we. Det säger nog en hel del om ambitionerna och viljeinriktningen. Men det som också var kul med hela mässan var floran av aktivitet och kommers. Jag fick verkligen känslan av liv, rörelse och framåtanda. Jag har sagt det tidigare, men det förtjänar att upprepas: den otåliga känsla av att bygga nytt och utveckla som finns i det här landet är fascinerande och hoppingivande.

En påtaglig torrhet

Sommarstiltje, kanske. Eller en semesterlathet som klamrar sig kvar. Tidsbrist kan jag nog i alla fall inte skylla på. Oavsett orsaken har skrivandet här på bloggen legat nere ett bättre tag trots att det gått över en vecka sedan jag återbördats (eller snarare återbördat mig själv) till Rwanda och Kigali. En bidragande orsak är nog att jag inte fått så mycket inspiration och nya intryck att rapportera om den senaste tiden. Den största visuella förändringen är att växtligheten övergår alltmer från grönt till brunt och gult ju längre torrsäsongen lider. Föga förvånande egentligen. Torrsäsongen innebär också något högre temperaturer, men eftersom det är torrt blir hettan inte sådär klibbig och påträngande ni vet. Torrheten medför å andra sidan att det dammar väldigt mycket. Intet ont som inte har något gott med sig eller hur det nu var.

På det politiska planet är väl beslutet att utlämna en folkmordsmisstänkt rwandier från Sverige det mest intressanta som hänt de senaste veckorna med bäring på Sverige och Rwanda, även om utlämningen för tillfället är inhiberad (är det ett svenskt ord?). Jag tror för egen del att var ett riktigt beslut regeringen fattade. Återstår att se om Europadomstolen drar samma slutsats.

Semester

Idag gör jag min första dag på sommarsemestern, och om det inte händer något väldigt intressant Rwanda-relaterat som jag känner ett behov av att skriva om tar också bloggen semester några veckor. Jag är dock tillbaka i Kigali om en dryg månad, och i bästa fall vaknar bloggen till liv strax därefter.

Gå direkt i fängelse utan att passera gå

Skolbesöket följdes några dagar senare av ett besök på ett rwandiskt fängelse. Anledningen till detta besök var att Rwanda begärt en exilrwandier misstänkt för delaktighet i folkmordet utlämnad från Sverige. Inför ett beslut från regeringen i frågan behövdes information om förhållandena i en ny del som håller på att byggas i ett redan existerande fängelse, där det är tänkt att de som överlämnas till Rwanda för folkmordsbrott ska sitta om de döms.

För egen del tycker jag det är både begripligt och naturligt att Rwanda vill pröva misstänkta förbrytare i sitt eget land. Det handlar nog dels om att det är en del i landets försoningsprocess, men också om att man från Rwandas sida vill visa att man är kapabel att hantera dessa frågor. Sen måste givetvis Sverige och andra länder som funderar över utlämning ordentligt pröva om det är lämpligt att lämna ut, men det är en annan fråga. Än så länge har inget land utlämnat en misstänkt folkmördare till Rwanda eftersom det funnits tveksamheter kring såväl möjligheter till en rättvis rättegång som de påföljder som varit aktuella.

På ett allmänt plan var besöket i den icke färdigställda delen mindre intressant än att besöka den del av fängelset som redan användes. Vi fick dels tillfälle att besöka den del där folk dömda för delaktighet i folkmordet satt (dvs. de som aldrig flytt till andra länder utan hela tiden varit en del av den rwandiska rättsprocessen), dels kvinnodelen av fängelset. Framför allt delen med män dömda för folkmordsbrott var överbefolkad (knappt 5000 män satt i delen), och fångarna bor väldigt trångt, men det var i alla fall hyfsat rent och ordnat. Det mest intressanta med besöket var att känna att den tydliga hierarki och respekt för auktoriteter som finns i det rwandiska samhället i stort också präglade livet innanför väggarna, kanske till och med i än större utsträckning. Det fanns ingen vidare bevakning, och en fånge som vill rymma har inga större problem att gå ut genom grinden. Men sådant förekommer inte. När vi gick över innergården bland de för folkmordsdömda åtföljdes vi endast av fängelsedirektören samt två vakter med batong. Inget mer. Men det kändes inte ens tillnärmelsevis hotfullt. Som sagt, en oerhörd respekt för auktoriteter och hierarkier.

Som grädde på moset fick vi också smaka på den bön-, majs- och lökröra som står på menyn var dag för fångarna och som stod redo att serveras. Kanske inte världen mest smakrika och spännande mat, men sannolikt hyfsat näringsrik och mättande. Dessvärre har inte alla fria medborgare i detta land alla gånger lika bra tillgång till mat så det är svårt att bli alltför upprörd över ensidig kost. Hur som helst var det på det hela taget en väldigt intressant upplevelse, och ett besök som jag definitivt är glad att jag fick möjlighet att göra.

Skolavslutning

Förra fredagen avslutade jag arbetsveckan med att för första gången besöka en skola här i Rwanda. Skolan låg i byn Murama i sydöstra delarna av landet och är s.k. child friendly school finansierad till stor del av Unicef. Det biståndspengarna bland annat bidragit till är att finansiera separata toaletter för flickor och pojkar eftersom man märkt att separata toaletter bidrar till att hålla flickor som kommer in i puberteten kvar i skolan. Ett sådant här besök bidrar också till att tydliggöra hur långt Rwanda har kvar när det gäller att erbjuda bra utbildning till hela befolkningen. Flera av byggnaderna var förvisso nya och av bra standard, men fortfarande saknas nästan all utrustning utöver bänkar och en svart tavla. Som tur var hade de i alla fall en volleybollplan och en volleyboll.

Skolan hade totalt en personal på 30 personer varav 22 var lärare. När man betänker att skolan hade över 1100 elever inser man hur många elever varje lärare förväntas undervisa. Till det ska läggas stor brist på skolböcker m.m. Men ändå, totalt i landet ökar andelen barn i skolan hela tiden, kvalitén förefaller inte försämras avsevärt och andelen barn som går ut grundskolan ökar. Men andra ord går det ändå framåt, om än från en låg nivå. Dessvärre har regeringen också fått för sig att man ska införa engelska som undervisningsspråk i skolan redan från tidig ålder. Givet nivån på engelskkunskaperna hos lärarna bidrar det knappast till att höja kvalitén, snarast är risken överhängande att det blir tvärtom. Hur som helst var det som sagt ett intressant besök, och dessutom är det alltid trevligt att få sig lite dansuppvisning till livs.

Besök i storstan

För den hyfsat trofaste läsaren av denna blogg (om det nu finns några sådana kvar med tanke på hur dåligt det varit med uppdateringar…) torde det framgått att Rwanda är ett fascinerande och intressant land med en historia som både förskräcker, och inspirerar och med en historia som är lärorik på många sätt. På många sätt är också Kigali en väldigt bekväm stad att bo i, men den är inte speciellt spännande. Tvärtom är den i längden relativt tråkig, och saknaden av bio och annan kultur, ett större och mer varierat restaurangutbud osv. gör sig efter ett tag påmind. Som tillfällig besökare finns det tillräckligt mycket att göra och upptäcka för att inte bli uttråkad. Men för oss mer eller mindre bofasta som har möjligheten infinner sig efter ett tag känslan av att då och då behövs kortare miljöombyten. Tur då att storstaden Nairobi finns blott en timmes flygresa bort. Till det facila priset av 2600 kr kunde jag löpa mig en biljett till denna regionala metropol. Sagt och gjort! Den förra helgen tillbringades följaktligen med sushi, biobesök, shopping och andra högst världsliga, och materiella, förströelser. Ibland är det faktiskt värt en del att få äta rå fisk och bra mexikanskt, gå på riktig bio och njuta av en bra Mojito. Att ett Nairobibesök nästan oundvikligen också innebär bilköer blir också på något märkligt sätt en del av upplevelsen.
I spänd väntan på sushi