Lästips

Den här signerade ledaren i DN är en av de bättre och mer insiktsfulla journalistiska texterna om den nuvarande situationen i Rwanda som jag läst i svensk dagspress på ett bra tag.

Bisoke

Det är tydligt att inlägggsfrekvensen på denna blogg avtar desto närmare jag kommer min avfärd från Rwanda. Det beror nog att det blir mer och mer vardag och allt färre nya intryck som det känns spännande att skriva om. Men förra helgen tog vi oss iallafall för att hajka upp till toppen av en vulkan som heter Bisoke (3711 m.ö.h.). Den ligger uppe bland de berg där gorillorna bosatt sig, men tyvärr fick vi inte se några gorillor denna gång. Däremot fick vi en bra men ansträngande vandring i djungel och lera under ungefär sju timmar. Utsikten skymdes av dimma på toppen, men vi fick å andra sidan en förklaring till varför filmen "De dimhöljda bergens gorillor" heter som den gör.

Imorgon blir det avfärd ner till Sydafrika och Kapstaden för att titta på fotbolls-VM och dricka vin. Jag återkommer med intryck från den resan när vi är tillbaka i Rwanda.

Nidbild?

Med tanke på hur lite aktivitet det var här på bloggen senaste tiden kan man nästan få för sig att ingenting händer här nere i Rwanda. Så är givetvis inte fallet. Ytterligare en skock underbara vänner har varit på besök. En av dem förefaller dessutom ha planer på att skriva några rader om besöket.

Politiskt har dock de senaste veckorna varit relativt lugna här i Rwanda. Det har givit mig mer tid att bli än mer arg och oroad över var den svenska biståndspolitiken är på väg med nuvarande biståndsminister Guilla Carlsson vid rodret. GC förtjänar uppskattning för flera av de reformer hon drivit igenom. Problemet är dock att GC i sin iver att reformera utgår från en verklighetsbeskrivning som inte är korrekt. Svenskt bistånd och Sida har inte kännetecknats av kravlös utbetalningspolitik utan några som helst resultat. Det är inte svårare att få information om detta än att tex. läsa Sidas årsrapporteringar där man tex. i 2006 års rapportering kan läsa om att stöd till utbildningssektorn i Bangladesh bidragit till mer än 14000 nya lärare och att 67000 existerande lärare fått fortbildning, stöd till landbygdsutveckling i Nicaragua har bidragit till att inkomsterna för fattiga kvinnor på landsbygden ökat med mellan 150-200 procent osv.

På så sätt fortsätter det samtidigt som misslyckande och problem också erkänns. En rättvis och balanserad beskrivning hade varit att lyfta fram såväl det goda som det problematiska, men så har inte skett, utan allt fokus har lagts på att misskreditera biståndet. Ska biståndet kunna förbättras krävs det att man är öppen med problemen, men också att man lyfter upp de många positiva resultat som faktiskt finns och att Sverige gång på gång rankas högt i internationella jämförelser också vad gäller kvalité i biståndet. I korthet, att man utgår från terrängen, inte kartan när man ska beskriva hur saker och ting egentligen förhåller sig. Men som Gunilla Carlsson går på undrar jag om syftet egentligen inte är att förbättra utan att samla argument för att skära ned biståndet.

Jinja

Det är intressant och glädjande att notera kvantiteten av tidingsartiklar om Rwanda som dykt upp i svensk perss de senaste veckorna (kvalitén har dock varierat betänkligt). Skälet till uppmärksamheten lär väl vara det politiska läget i Rwanda och utvecklingen. Om detta ämne finns det fortfarande mycket att säga, även om jag redan försökt att förmedla några av mina egna synpunkter och tankar. Men detta inlägg kommer inte fortsätta på denna tråd utan istället leverera det som tidigare utlovats, nämligen bilder från besöket i början av mars i Jinja. Håll tillgodo.
Såhär är det tänkt att det ska se ut om man kan paddla forskajak.

Vi andra fick börja i lite lugnar vatten.

Att välta kajaken är inga problem. Tanken är alltså att du sen ska välta tillbaka den samtidigt som du sitter kvar i.

Det är lite svårare...

Och vill man inte ödlsa sin tid på sånt kan man alltid ta en tur på den lugna sjön i större kajak med medföljande bar.

Valet del II

Återigen har bloggen varit avsomnad en längre tid. Oförskämt! Skälen är många och mer eller mindre dåliga, men här kommer i alla fall återigen några rader. Bilderna som utlovades från Uganda och Nilens källa är snart på plats hoppas jag.

Som sagt var börjar det så sakteliga närma sig presidentval här i landet. Tyvärr har det medfört tendenser till ett hårdnande klimat där hoppfulla oppositionskandidater har fortsatt svårt att registrera sig. En av dem har dessutom åtalats för samröre med FDLR samt för divisionism. Dessutom har två av de mest kritiska tidningarna i landet stängts ned under sex månader efter div. artiklar som ska ha (de är bägge på Kinyarwanda så det är svårt att göra en egen bedömning) underminerat stabiliteten i samhället genom att ha uppmuntrat till splittring inom militären och rapporterat om nära förestående omfattande våldsamheter. Som lök på laxen har dessutom Human Rights Watch (som varit väldigt kritisk till Rwanda under senare år) nya representant i Rwanda inte fått arbetstillstånd och var därför tvungen att lämna landet, även om organisationen i sig fortfarande får vara kvar.

Allt dessa små pusselbitar är sammantaget oroande. Stängningen av tidningarna har nog inte så stor reell effekt eftersom det viktigaste massmediet i Rwanda tveklöst är radio, och tidningar har en relativt liten spridning. Men åtgärden i sig har en symbolisk verkan och bidrar till bilden av ett mer restriktivt klimat.

Allt detta pågår samtidigt som vi ser flera avhopp och arresteringar av höga befattningshavare inom militären. För en utomstående betraktare är det lätt att klumpa ihop dessa händelser och hänföra också dem till det förestående presidentvalet, men det är en felaktig slutsats tror jag. Vad vi ser är snarare att en maktkamp inom det styrande partiet som tidigare till stor del försiggått bakom kulisserna nu delvis är synlig utåt. Möjligen har denna maktkamp accentuerats, men det är nog snarast en slump att den sammanfaller med en förestående valrörelse.

Det är svårt att bilda sig en uppfattning av hur man sammantaget ska värdera dessa händelser, men otvetydigt är det en händelserik vår här i Rwanda, och så lär det nog fortsätta under tiden fram till valet. För egen del tror (och hoppas) jag att det ändå blir fredliga kommande månader även om det politiska utrymmet fortsätter begränsat. Fler (oregelbundna) intryck och kommentarer i ämnet följer sannolikt.

Nilen i näsan

När man bor långt bort från familj och vänner är det en riktig höjdpunkt när man får besök hemifrån. Att det medför att man blir sämre på att uppdatera sin blogg är en relativt liten negativ konsekvens. Hur som helst, först var Mamma återigen här på besök, och vi passade den här gången på att se några delar av landet som vi inte hann med förra gången. Jag tror Rwanda som land blir mer och mer fascinerande desto mer man besöker det, och då kanske främst frågorna kring försoning efter folkmordet (går det, hur gör man det och hur lång tid tar det). Åtminstone känner jag så, och jag fick också det intrycket från kära mor.

Strax efter att hon åkt hem kom Mattias och Sara ner på besök, och tillsammans med dem passade vi på att göra en liten utflykt till Uganda och Jinja där Victoriasjön flyter ut i Nilen. Där kan man göra skojiga saker som att forsränna och paddla forskajak på Nilens allra första kilometrar. Det bör man göra! Vi hade superkul och även om man efter en heldag känner sig rätt övertygad om att ha halva Vicoriasjön i bihålorna vill jag definitivt åka tillbaka. Bilder på de måttliga framgångsrika försöken att i en liten rank forskajak bemästra forsarna kommer...

Presidentval del I

I augusti i år är det dags för presidentval i Rwanda. Det är utan tvekan årets stora politiska händelse, och något som jag sannolikt återkommer till, kanske mer än en gång, här på bloggen.

Den sittande presidenten Paul Kagames första sjuåriga mandatperiod går mot sitt slut. Enligt konstitutionen har han möjlighet att ställa upp för omval en gång. I dagsläget tror jag det finns få utomstående bedömare som tror på något annat än en stor seger för den sittande presidenten även om han inte formellt sagt att han ska ställa upp (han har inte sagt något som indikerar motsatsen heller). De intressanta frågorna är istället i vilken mån oppositionskandidater ges utrymme att försöka delta på ett meningsfullt sätt. I nuläget förefaller flera av de hugade kandidaterna ha svårt att få utrymme och möjlighet att föra fram sina ståndpunkter.

En balansgång som är allt annat än enkel handlar om att öppna upp och tillåta debatt och kritik av den förda politiken, samtidigt som det finns risk att det dyker upp politiker som spelar på de stora kvarliggande motsättningarna som självklart finns efter folkmordet, och som i mer eller mindre förtäckta ordalag använder en agenda baserad på etnisk splittring. Det kan knappast förväntas bidra till försoning och fördjupad demokrati. Frågor om etnicitet kan inte ignoreras i det långa loppet, utan måste lyftas upp och diskuteras i ljuset av folkmordet och dess upprinnelse, men det är samtidigt en tacksam grogrund att utnyttja för den som vill bygga en politik på vi-mot-dom tänkande. Insatserna för att spela etnicitetskortet är väldigt höga och det är svårt att veta exakt vilken agenda som ligger bakom den som eventuellt väljer att lyfta dessa frågor.

För oss som utomstående betraktare är det dessutom väldigt svårt att få ett grepp om vad olika kandidater egentligen står för. Förhoppningsvis får de som nu försöker få utrymme att göra sin röst hörd möjlighet att förtydliga sig, samtidigt som de som eventuellt vill återuppväcka en politik som baseras på etnisk splittring förkastas av väljarkåren. Hur som helst finnas det anledning att återvända till ämnet.