Den osynliga fattigdomen

Rwanda har på femton år rest sig ur askan och landet har onekligen gjort betydande framsteg när det gäller att förbättra levnadsvillkoren. Statistiken talar sitt tydliga språk när det gäller utbildning och hälsa. Men det är fortfarande ett väldigt fattigt land jag bor i. FN-organet UNDP rankar Rwanda på 166:e plats av totalt 179 länder i sin Human Development Index (Sverige ligger på plats 7), och trots många år av positiv ekonomisk tillväxt är BNP per capita i reala termer fortfarande bara 320 $ (vilket alltså ger en genomsnittlig levnadsstandard på 0,87 $ per dag). I nominella termer är siffrorna inte fullt lika dystra (500 $ per capita), men ändå tydliga i att vi talar om ett väldigt fattigt land (återigen kan vi jämföra med Sverige som har en BNP per capita på 47 870 $).

Som framgår av rubriken var det dock inte den djupa fattigdomen jag tänkte skriva om, utan den osynliga fattigdomen. Saken är nämligen den att i Kigali syns inte den väldigt djupa fattigdom som trots allt finns i landet. Visst syns här fattiga människor som bor i små, trånga och skjulliknande hus, men det är ändå långt ifrån vad man kan få se på de små landsbygdsvägarna där de allra sämst lottade bor i lerhyddor och barfotabarnen i bästa fall är klädda i en alltför sliten och stor t-shirt.

I Kigali är gatorna och trottoarerna rena och välsopade, bilarna nytvättade (om än buckliga eftersom folk kör som krattor) och tiggarna lyser i stort med sin frånvaro. Om man inte känner till statistiken, eller inte rör sig utanför stan skulle man få intrycket av att Rwanda på det hela taget är ett relativt rikt land. På granntomten utanför mitt kontorsfönster bor en av stans mindre lyckligt lottade invånare, och det tjänar som en bra påminnelse om att fattigdomen fortfarande är både stor och djup. Att den inte syns i Kigali beror nog dels på att inflyttningen från landsbygden till huvudstaden varit relativt begränsad (till skillnad från de flesta andra länder på ungefär samma inkomstnivå), men också på att man från officiellt håll gärna målar upp en bild av ett tryggt och välmående land. Med andra ord: det är nog en rimlig misstanke att tiggarna körs bort för att inte störa stadsbilden. Kanske tjänar också bilden av framgång som en påminnelse för rwandierna om hur långt man ändå kommit på femton år, och som ett sätt att inspirera inför framtiden.

Oavsett orsakerna hoppas att stadsbilden ser mer eller mindre likadan ut om femton-tjugo år, men att det då beror på att fattigdomen faktiskt inte är djupare än vad den ser ut att vara.

Zanzibar

Zanzibar är inte Rwanda. Det står helt klart efter ett kortare besök under påsken. Zanzibar är VARMT (ungefär så varmt som man förväntar sig att det ska vara vid ekvatorn). Det saknas trottoarer, gatorna är inte välstädade och kommersen pågår lite överallt. På ett sätt kan man säga att Zanzibar är lite mer Afrika "på riktigt" i jämförelse med den något mer "light version" betonade känslan i Rwanda av idag.

Hur som helst var det riktigt trevligt att få se lite hav, få äta utmärkt fisk och skaldjur, och få slappa lite på en kritvit strand. Dessutom finns den något bedagade och mycket charmiga Stone Town där man utan problem kan tillbringa en dag eller två med att gå runt i gränderna och titta på de många vackra dörrarna.

Osorterade funderingar

Påskhelgen tillbringades på Zanzibar med sol, bad och utmärkt fisk och skaldjur. Bilder från den lilla kortsemestern kommer inom kort, men detta inlägg blir ytterligare en liten fundering/reflektion kring den afrikanska kontinenten och hur det är att besöka den jämfört med att besöka andra världsdelar. Allt givetvis utifrån min egen utgångspunkt och mina intryck. 

Asien är en kontinent som kastar sig över en upplevelsemässigt. Det är åtminstone min erfarenhet av de länder i den världsdelen som jag rest i. Kulturen, människorna och maten som är så radikalt annorlunda slår emot en och intrycken haglar. Som många andra blir jag ögonblickligen förtrollad av denna upplevelse. Det är intensivt, omtumlande, ibland skrämmande men framför allt kittlande. Vad det än är, så är det inte något som med svenska eller västerländska mått mätt kan kallas alldagligt. 

Afrika, eller åtminstone mina upplevelser av denna kontinent, är inte lika ”direkt”. Afrika smyger sig på. Upplevelsen är inte lika intensiv, det är sällan samma folkmyller, inte heller samma intensiva och plötsliga kulturella krock. Men Afrika lockar oss ändå. För egen del tilltog nog lockelsen och fascinationen med kulturen, naturen och de människor man möter mer och mer efterhand som jag tillbringat tid här. Egentligen bör man nog akta sig för att skriva så generellt om en så rik och varierad kontinent. Givetvis går det inte att dra alla afrikanska länder över en kam, men min upplevelse av de länder jag varit i förenas ändå av en känsla (eller snarare en grupp känslor). Det är en känsla som är svår att klä i ord, men den rödaktiga jorden och känslan av att sitta och titta upp på stjärnhimlen i den varma afrikanska natten när det mesta runt omkring en är mörkt och tyst är väldigt speciell. Jag är inte säker, men kanske är det den där känslan av att hitta tillbaka till det okonstlade och enkla som är speciellt. Hur som helst kryper den känslan under skinnet på mig. 

Möjligen är det inte ett dugg intressant för dig kära läsare att ta del av dessa funderingar, men det är ju trots allt min blogg där jag skriver om det som faller mig in. Och om inte ovanstående föll dig på läppen så kanske nästa inlägg är intressantare. Då blir det i alla fall lite bilder. A bien tot.

Associationer

Det är svårt att inte förknippa Rwanda med folkmordet. Detta trots att landet har så mycket mer som nationalparker med bergsgorillor, giraffer, zebror och flodhästar (dock inte i samma park), fantastiska landskap, stränder och sjöar osv. Men denna vecka är det svårt att inte låta tankarna vandra till det otänkbara och obegripliga som hände för femton år sedan.

Igår kväll (7 april) var jag på Amahoro-stadion, landets största fotbollsstadium, här i Kigali och deltog i en minnesceremoni över folkmordet. Det var en vacker och värdig tillställning där ordet hopp var det vägledandet temat. Samtidigt lämnade jag arenan med väldigt tungt hjärta. Inte därför att jag inte ser hopp i detta land, utan för att det som hände under de där hundra dagarna för exakt femton år sedan är så ofattbart omänskligt. Ceremonin, men ännu mer reaktionerna hos rwandierna runt omkring mig, bidrog till att känslomässigt åter en gång inpränta det som inte går att förstå. Flera personer i publiken fick under ceremonin akuta panikångestattacker där de oavbrutet skrek rakt ut. Som tur var fanns beredskap hos vårdpersonal på plats för att omhänderta de drabbade. Jag har aldrig sett så starka reaktioner på något liknande tidigare, och för mig blev det en påminnelse om att händelserna dels bara ligger femton år tillbaka i tiden (en relativt kort tidsrymd givet händelserna tror jag), men också att dessa människor upplevt grymheter som går utanför allt förstånd. Jag vet inte ens hur jag skulle kunna börja förstå deras upplevelser.

Som sagt var det en känslomässigt jobbig kväll, men samtidigt är jag glad att jag fick vara med om den. Dessutom finner jag förtröstan i att den dominerande känslan var sorg, men inte förtvivlan och uppgivenhet. Att ett land som genomgått det Rwanda har endast femton år senare har hopp som tema för en minneshögtid om folkmordet, och att försoning utan att glömma är ledord att ger mig ändå viss förtröstan inför framtiden. Visst finns splittring, misstro, hat och hämndbegär fortfarande kvar under ytan, men jag förundras ändå över att det inte är dessa känslor som är allt överskuggande och styr allt liv i Rwanda. Kanske kan det innebära att om ytterligare femton år är det inte endast folkmord som detta land förknippas med, utan också något mer positivt laddat.

Om detta må vi berätta

På kvällen den 6 april 1994 sköts den dåvarande Rwandiske presidentens flygplan ner strax innan landning i Kigali. Några timmar senare startade ett av historiens blodigaste och mest brutala folkmord. Imorgon tisdag (den 7 april) är det på dagen 15 år sedan denna 100 dagar långa mardröm inleddes.

Den 7 april är helgdag här i Rwanda och hela denna vecka är Genocide Memorial Week. Trots alla bevis och den massiva flod av information som finns förnekas fortfarande folkmordet i vissa läger. Därför tror jag att det är viktigt att fortsätta uppmärksamma minnet av det som hände. Det urskillningslösa dödandet som går utöver ens föreställningsförmåga, ondskan, brutaliteten, dehumaniseringen, sveket från det internationella samfundet osv. men också orsakerna, förberedelserna och upptakten, motståndet, slutet på dödandet samt hur Rwanda klättrar ur avgrunden.

Förhoppningsvis ges 15-årsdagen uppmärksamhet även i svenska medier. För den som är intresserad arrangerar Forum för levande historia ett heldagsseminarium om händelserna 1994.

Ägarskap

Ägarskap har varit ett "modeord" inom biståndssvängen de senaste fem-tio åren. Till skillnad från vissa andra termer som blir populära hoppas jag detta ord fortsätter vara viktigt även framöver. Tanken med ägarskap är kort och gott att landet i fråga, dvs. i detta fall Rwanda, ska vara ansvarigt och att det är landets regeringen som styr, formulerar politiken, drar upp riktlinjer och definierar prioriteringar för landets utveckling snarare än att givarna är de som sätter dagordningen. För en oinsatt en tämligen självklar princip, men tyvärrr något som alltför ofta saknats (och för en del av de svenska kommentatorer som numer hörs i biståndsdebatten en princip som inte förefaller vara särskilt central).

En anekdot, vars sanningshalt jag inte kan bedöma, säger att den tanzanska regeringen vid ett tillfälle förklarat för givarkollektivet i Tanzania att man från regeringens sida är beredda att ge fullt stöd till alla de initiativ som givarna vill sjösätta i landet. Oavsett om detta faktiskt hänt eller inte (eller om det är så det faktiskt fungerar i Tanzania) säger det något om hur bakvänt det kan bli med ägarskap ibland. I Rwanda är det, som tur är tror jag, ingen tvekan om vem som äger. Landets regering har en väldigt tydlig agenda som man driver, och såväl förarsäte som kartläsarposition är tveklöst tjingade av regeringen. Jag tror ibland planerna och ambitionerna är lite för ambitiösa (sekvensering och prioritering är knappast favoritgrenarna), och man kan ibland som givarrepresentant önska att regeringen skulle vara lite mer intresserad av dialog kring hur målen på bästa sätt kan uppnås. Men jag tror å andra sidan att det, jämfört med många andra väldigt fattiga länder, är ett ganska "angenämt" problem, och det tydliga ägarskapet är en stor styrka för landet så länge man fortsätter bedriva en politik som syftar till utveckling och minskad fattigdom. Intressant är det hur som helst att jobba i en sådan miljö.
Finansministern och hans statssekreterare äger

Paus

Dags igen för ett litet avbrott från vardagen här mitt på den afrikanska kontinenten. I eftermiddag piper jag iväg till Nairobi för vidarebefordran till Zürich och därifrån till en schweizisk alpby. Japp, det är dags för en veckans skidåkning med pojkarna hemifrån. Jag bifogar en liten stämningsbild så ni förstår hur bra jag ska ha det.