Ägarskap

Ägarskap har varit ett "modeord" inom biståndssvängen de senaste fem-tio åren. Till skillnad från vissa andra termer som blir populära hoppas jag detta ord fortsätter vara viktigt även framöver. Tanken med ägarskap är kort och gott att landet i fråga, dvs. i detta fall Rwanda, ska vara ansvarigt och att det är landets regeringen som styr, formulerar politiken, drar upp riktlinjer och definierar prioriteringar för landets utveckling snarare än att givarna är de som sätter dagordningen. För en oinsatt en tämligen självklar princip, men tyvärrr något som alltför ofta saknats (och för en del av de svenska kommentatorer som numer hörs i biståndsdebatten en princip som inte förefaller vara särskilt central).

En anekdot, vars sanningshalt jag inte kan bedöma, säger att den tanzanska regeringen vid ett tillfälle förklarat för givarkollektivet i Tanzania att man från regeringens sida är beredda att ge fullt stöd till alla de initiativ som givarna vill sjösätta i landet. Oavsett om detta faktiskt hänt eller inte (eller om det är så det faktiskt fungerar i Tanzania) säger det något om hur bakvänt det kan bli med ägarskap ibland. I Rwanda är det, som tur är tror jag, ingen tvekan om vem som äger. Landets regering har en väldigt tydlig agenda som man driver, och såväl förarsäte som kartläsarposition är tveklöst tjingade av regeringen. Jag tror ibland planerna och ambitionerna är lite för ambitiösa (sekvensering och prioritering är knappast favoritgrenarna), och man kan ibland som givarrepresentant önska att regeringen skulle vara lite mer intresserad av dialog kring hur målen på bästa sätt kan uppnås. Men jag tror å andra sidan att det, jämfört med många andra väldigt fattiga länder, är ett ganska "angenämt" problem, och det tydliga ägarskapet är en stor styrka för landet så länge man fortsätter bedriva en politik som syftar till utveckling och minskad fattigdom. Intressant är det hur som helst att jobba i en sådan miljö.
Finansministern och hans statssekreterare äger

Paus

Dags igen för ett litet avbrott från vardagen här mitt på den afrikanska kontinenten. I eftermiddag piper jag iväg till Nairobi för vidarebefordran till Zürich och därifrån till en schweizisk alpby. Japp, det är dags för en veckans skidåkning med pojkarna hemifrån. Jag bifogar en liten stämningsbild så ni förstår hur bra jag ska ha det.

Besök

Det har onekligen varit dåligt med bloggande på senare tid. Jag har haft turen att ha haft besök hemifrån Svedala, och därför har jag haft lite dåligt med tid för att underhålla den eventuella virtuella publiken. Hur som helst, om det eventuellt är någon som fortfarande läser denna blogg så ber jag om ursäkt. Jag kompenserar med några bilder från nationalparken Akagera, som besöktes för två helger sen, samt från Gisenyi vid Kivu-sjön.

På det hela taget verkar hela den besökande ”delegationen” vara väldigt nöjda med sitt besök, och jag tycker givetvis att det var kanon att få se delar av familjen igen, inte minst eftersom det nog dröjer tills i sommar innan jag får se dem igen.

En mamma, en syster, en systerdotter, en parkvakt och en giraff.

Underbara Kivu-sjön, denna gång i Gisenyi, inte Kibuye.

Helt klart badbart

Perspektiv

Förra helgen åkte vi till Kibuye vid Kivu-sjöns strand. Det är en oerhört fridfull liten stad där de små hotellen ligger inbäddade i små vikar omgivna av lummiga branta sluttningar. Väldigt idylliskt är det allt som oftast, och även denna gång trots att vi var ett gäng på drygt tio personer som gjort gemensam sak och åkt dit. lite smolk i glädjebägaren blev det dock. På lördagen åkte vi ut med båt till en liten ö som heter Amahoro. Större delen av dagen tillbringades på ön med att läsa böcker, slappa i solen och vänta på maten från den lilla serveringen. När vi vid dagens slut skulle betala notan för hela sällskapet visade det sig att kycklingen var betydligt dyrare än de som beställt den trodde. Det i sin tur ledde till en ganska upphetsad och hätsk diskussion mellan en amerikansk bekant och personalen på serveringen. Det hela slutade med att personen i fråga vägrade betala hela summan på notan även om han i slutändan betalade mer än det pris som han hävdar de uppgivit från början.

Jag förstår poängen om att har de uppgett ett pris så är gäller det, men hela händelsen tycker jag ändå var obekväm. Diskussionen handlade inte om några jättesummor (drygt 100 kr), och problemet som jag ser det är att även om diskussionen inte inbegrep mig eller många av de andra som vi var där tillsammans med färgar givetvis intrycket från hans beteende av sig på oss (han agerade också utan att fråga oss om synpunkter eller råd). I ett land där vi både representerar, och i jämförelse också är, de som har allt är det inte ett intryck som jag vill ska förstärkas med att bråka om små summor. Hur som helst var det en lärorik, om än inte alldeles angenäm, upplevelse som för min del handlar mycket om vilket perspektiv man har på sig själv och sin roll.

Kuperat, inte bergigt

Det är lite märkligt att det i ett så kuperat land som Rwanda finns så få rena klippväggar och liten möjlighet till klättring. För ett par veckor sedan tog vi oss i alla fall ut till ett av de ställen som ligger närmast Kigali. Kvalitén på klättringen var väl sisådär får man säga, men det var kul att få känna lite på klippa igen.

Och utsikten var det inget fel på.

Dessutom var vi nog dagens attraktion bland traktens ungar som kom och tittade och det är ju aldrig fel med lite publik när man svettas.

Stiltje

Det har varit lite stiltje på bloggen här ett tag, men frukta inte, det ska bli bättre. Som kompensation kommer här lite bilder från den gångna helgen som spenderades i Queen Elizabeth National Park i Uganda. Vi bodde på Katara Lodge som ägs av en kollega här nere, och det var kort sagt ett helt fantastiskt ställe med milsvid utsikt över savannen. Det framgår förhoppningsvis av bilden nedan som är tagen från baren. Taken som skymtar i förgrunden är de ”stugor” man bor i.

Möjligheterna att slappa i en hängmatta med utsikt över savannen bidrog också till att förgylla tillvaron.

Blandade bilder från parken.

Kort sagt en helt lysande helg!

Ljusning!?

Det rör på sig i det stora grannlandet i väster. Laurent Knunda, före detta ledare för rebellrörelsen CNDP, arresterad här i Rwanda och på gång att utlämnas till DRK. Rwandiska trupper på kongolesiskt territorium på inbjudan av regeringen i Kinshasa för att tillsammans med kongolesiska armén avväpna FDLR (dvs. den gamla folkmordmilisen från -94). Banne mig om inte förutsättningarna för ett genombrott mot en fredligare framtid i östra Kongo helt plötsligt ser betydligt mycket bättre ut än på länge. Givetvis är det en väldigt skör och svår process där mycket fortfarande kan gå fel, men just nu ser det ljust ut iallafall. Nästan så att man vågar hoppas. Tänk vad en ny president i Vita huset kan göra för ens syn på världen